Annons

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Jag har aldrig uppfattat det som illasinnat när butiksinnehavare sätter ut blommor vid butiksingången. Tvärtom är det trevligt och välkommet om näringslivet deltar i utsmyckandet av det offentliga rummet. För sisådär fyra år sedan var det nog ingen som tyckte annorlunda. Men idag är inte fyra år sedan och därför har vi under helgen sett en debatt om det oerhörda i att handlare ”tar” tiggares platser genom att sätta ut blommor vid sina entréer. I en artikel i DN diskuteras dylika blomkruketilltag som ”exkluderande design”, vilket måste anses vara någon form av orimlighetsklimax i debatten. Är det alltså bevis på sinistra avsikter att sätta ut blommor i stan nu?

Med vårens ankomst kommer tiggeriproblemet att öka. Ja, jag skriver problemet för en del av dysfunktionen i debatten är att det inte längre är comme-il-faut att beskriva tiggeriets olika bieffekter som problem. Det enda problem som kan identifieras och erkännas är fattigdomen som skapar tiggeriet. Att denna fattigdom är ett enormt problem är lika självklart som det är hemskt. Men det innebär tyvärr inte att de hitresta tiggarna inte skapar också andra problem, av mer praktisk art. Problem som folk i allmänhet verkar tycka att det är makthavarnas uppgift att lösa, i egenskap av folkvalda förvaltare av vårt samhälle.

 

Men redan här uppstår en krock, ty makthavare och aktörer i debatten verkar inte hålla med om uppdragsbeskrivningen. När det för en tid sedan sattes upp galler för att hindra hemlösa från att sova bland annat under en lastkaj i Stockholm luftades genast kritik. ”Staket är ingen lösning på hemlöshet”, förklarade Stadsmissionen (DN 24/3).

Det är riktigt. Staket löser inte hemlöshet. Men, nu var det ju inte hemlösheten man försökte lösa? Problemen som skulle åtgärdas var följande, enligt Fastighetskontoret:

– Vi fick väldigt stora klagomål från bostadsrättsföreningar i närheten om otryggheten och förskolan som ligger där hade väldigt problem för att man uträttade sina behov i buskarna. Man började också elda under lastkajen så det blev en uppenbar brandrisk för hela huset. Det är livsfarligt. (AB 24/3).

 

Folkvalda på kommunal nivå försöker som exemplet med gallren visar, fortfarande utföra sitt förvaltaruppdrag någorlunda. Efter många om och men avhystes till exempel lägret i Pildammsparken i Malmö – även här efter att förskolor klagat på avföringsproblem.

Preferensen för bajsfria parker anses ännu inte ”exkluderande” i sådan utsträckning att den kan generera samma kritik som näringsidkares blomkrukor, lyckligtvis. Men ungefär vid förskolors besvär verkar gränsen för offentlig handlingskraft gå. Den markägare som fick en kåkstad på sin tomt i centrala Malmö fick inte mycket hjälp med att avhysa de 100-200 personer som bosatt sig där, tvärtom hotades han med vite av Miljöförvaltningen om han inte städar upp de sanitära olägenhet som skapats på platsen.

 

Det finns, med andra ord, gott om konkreta problem utöver fattigdomen, som förtjänar offentlighetens uppmärksamhet. Ändå hör vi ofta dess företrädare eka Stadsmissionens kritik som svar när problemen pekas ut.

Givetvis förstår Stadsmissionen att galler inte är ett regelrätt försök att lösa hemlöshet. Avsikten med det där svaret är ju snarast att slänga in en stoppboll i diskussionen och göra klart att den enda legitima ambitionen är att lösa hemlösheten. Ett snävt synsätt förstås – nog bör vi kunna ha flera ambitioner samtidigt. Men det är såklart en rimlig argumentation från en organisation som specifikt värnar de hemlösas intressen.

 

Mindre rimligt är det när politiker intar samma position. Förvisso bör våra makthavare göra sitt yttersta för att hjälpa hemlösa, men de måste samtidigt göra avvägningar och prioriteringar där samhället i stort tas om hand. De bör reagera när kåkstäder växer fram i parker och när otrygghet skapas i offentliga miljöer. Det är inte okej att blunda för de praktiska problem som uppstår. Ändå hör vi nästintill dagligen liknande goddag yxskaft-svar från våra folkvalda samhällsförvaltare.

– Att lagstifta mot fattigdom är ett slag i luften, kommenterade Stefan Löfven häromdagen en mätning som visade att uppemot halva befolkningen nu önskar förbjuda tiggeri.

Jo. Det är riktigt. Lagar löser inte fattigdom, i synnerhet inte fattigdom i andra länder långt borta. Men nu var det ju inte fattigdomen i sig som folk ville förbjuda, inte sant?

Om Stefan Löfven tog frågan på allvar hade han inte slappt puttat fram den där stoppbollen, utan funderat över hur han ska kunna stävja denna växande opinion. Tendensen är tvivelsutan något att oroa sig över och Löfvens och andra makthavares duckande sätt att svara kan mycket väl vara en bidragande faktor till den. Att hela tiden utvidga svaret till att gälla en helt annan fråga – nämligen fattigdomen i Rumänien – är att smita från det ansvar man som folkvald är satt att ta – i det här landet.

 

Enligt kommunallagen ska kommunpolitiker fokusera på problem, behov och åtgärder med ett allmänt intresse samt med anknytning till kommunens område eller till dess medlemmar. Denna reglering av kommunens kompetensområde innebär att det exempelvis faller utanför uppdraget att ta sig an statliga angelägenheter eller sådant som hanteras av ett annat landsting eller en annan kommun.

Det är inte utan att man börjar önska sig liknande skrivningar på nationell nivå, när nu rikspolitikerna är så grandiost lagda att de ger sig själva uppdraget att lösa Rumäniens fattigdom innan våra inhemska futtigheter ens anses legitima att ägna kraft åt.

 

Arkiv