Den nya biståndspolitiken

Biståndsminister Gunilla Carlsson (m) håller i dag tal om viktiga aspekter av omläggningen av biståndspolitiken.

Inför Utrikespolitiska Institutet gör Carlsson upp med en hel del gamla föreställningar. Flera utsnitt av anförandet är värda att citera. Det är, som det heter, stark tobak.

”De av er som hört mig tidigare vet att jag gärna citerar min pappa. Glöm inte, brukade han säga, mest pengar vinner inte. Och så är det.”

”I vissa afrikanska länder svarar idag biståndet för närmare hälften av BNP efter 40 år av utvecklingssamarbete. Om det vore så att bistånd kunde utgöra tungan på vågen när det gäller att få fart på ett lands utveckling då hade vi också sett exempel på det.”

”Den exempellösa ökningen av biståndets volym ställer allt detta på sin spets. År 2000 var den så kallade biståndsramen 14 miljarder kronor. Idag, sju år senare, har biståndsramen vuxit till 30 miljarder. Det motsvarar, utan någon jämförelse i övrigt, den sammanlagda kostnaden för hela det svenska rättsväsendet.”

”Alla vi som arbetar med utvecklingssamarbete vet att behoven är oändliga. Därför är också de möjliga engagemangen och projekten oändliga. Men naturligtvis är det sunt förnuft att när det gäller frågan om var och hur vi ska bedriva samarbete alltid ha som utgångspunkt var vi kan göra störst nytta.”

”[E]ftersom fattiga länder ofta hålls nere i fattigdom på grund av faktorer som icke-demokratiskt styre eller korruption så hävdas ibland att vi måste acceptera att detta är en del av vår verklighet när vi arbetar i dessa länder. Jag tar avstånd från detta synsätt. För mig är det centralt att Sverige ställer tydliga krav på våra samarbetsländer vad gäller demokrati. Fattigdom får aldrig användas som en ursäkt för kränkningar av mänskliga rättigheter.”

”Nu bryter vi upp från den passiva utbetalningspolitik som tidigare gjorde biståndet till ett bihang i Arvfurstens palats. Alliansens utvecklingspolitik är en aktiv utvecklingspolitik, fullt integrerad i den svenska utrikespolitiken.”

Vi håller tummarna.