Processen att utse en ny partiledare är fortfarande en partiintern historia, vilket öppnar upp för mer eller mindre fantasifulla spekulationer. En av de mer underhållande är Umeåsossarnas ordförandes förslag att utse karriärdiplomaten och tidigare utrikesministern Jan Eliasson till S-ledare. Motiveringen går bland annat ut på att Eliasson går hem i partiets alla falanger, och står över de interna striderna.
Även jag har stor respekt för Eliassons kunnande. Men med det sagt: det finns en anledning till att han går hem i alla läger:Han uttrycker inga brännande åsikter, deltar inte i det inrikespolitiska kattrakandet.
Detta är för övrigt även skälet till att Margot Wallström år efter år lyckas åtnjuta status som ”drömkandidat”. Hon lämnade den svenska inrikespolitiken 1998, länge sedan nog för att väljarna ska ha hunnit glömma hennes mer blygsamma insatser som socialminister. Fler exempel? Anna Lindh var fram till sin tragiska död sedd som partiets stora stjärna och Göran Perssons mest sannolika efterträdare. Men även hon fick sitt stora genombrott som internationell politiker. Hon slapp dividera med motståndare och medier om sjukförsäkringar, skatter och skolor. Som miljöminister och dessförinnan borgarråd i Stockholm åtnjut hon inte alls samma stjärnstatus.
Politiker möter naturligt nog minst motstånd när de rör sig i de sammanhang som påverkar väljarna minst, och utrikespolitiken kommer aldrig att vara lika vardagsnära som exempelvis sjukvården. Fråga vilket sittande eller avgånget statsråd som helst.
I samma stund som en Wallström eller en Eliasson byter den internationella scenen mot den gråa vardagen kommer strålglansen att blekna. Då tvingas de ta ställning i just de frågor som gjorde såväl Mona Sahlin som Håkan Juholt kontroversiella internt. Då tvingas de skita ner sina händer.
Socialdemokraterna diskuterar nu intensivt vem som ska leda deras parti. Men de borde även fundera något över vart de vill ledas. Ett hett första tips är att sluta drömma om frälsare och istället börja fundera över politiken.
