Är skolan fientligt inställd till pojkar?

I USA, precis som i Sverige, halkar pojkar efter i skolan. En vanlig attityd att det sker trots att kulturen är välvilligt inställd till pojkar och män. Att pojkar ändå klarar sig, eftersom samhället är så patriarkalt att de värderas högre än flickor. Och omvänt, resonerar man, så är flickors bättre betyg ett tecken på en medvetenhet om att de måste jobba dubbelt så hårt för att ta sig fram. Det kan vara en del av förklaringen. Samhället genomsyras fortfarande av en hel del patriarkala attityder som hör hemma på historiens soptipp. Men det kan också vara så att skolan är en miljö som är fientlig mot pojkar (vilket jag tidigare skrivit om här).

I Time Magazine skriver Christina Hoff Summers (19/8) om hur skolkulturen hämmar pojkars utveckling. Det är förvisso amerikanska exempel, men en hel del känns igen från Sverige. I USA har man infört en nolltolerans mot eldvapen. Det är givetvis en fullt rimlig regel, och absurt att den ens behövs. Men tolkningen av lagen har lett till att även oskyldiga, traditionella pojklekar har förbjudits. Summers tar några exempel på tillämpning som skett nyligen.

In May, Christopher Marshall, age 7, was suspended from his Virginia school for picking up a pencil and using it to “shoot” a “bad guy” — his friend, who was also suspended. A few months earlier, Josh Welch, also 7, was sent home from his Maryland school for nibbling off the corners of a strawberry Pop-Tart to shape it into a gun. At about the same time, Colorado’s Alex Evans, age 7, was suspended for throwing an imaginary hand grenade at “bad guys” in order to “save the world.”

Jage, spökboll och andra fysiska lekar har sedan 1990-talets försvunnit från amerikanska skolgårdar efter att nitisk personal misstyckt. ”För våldsamt”! ”Leder till dåligt självförtroende”! Precis som i Sverige så finns det bland de som gillar dessa fysiska lekar finns en övervikt av pojkar. Vad händer om lekarna förbjuds? Och pojkar, och en del flickor, till och med straffas för dem genom att relegeras? Summers igen:

Play is a critical basis for learning. And boys’ heroic play is no exception. Logue and Harvey found that “bad guy” play improved children’s conversation and imaginative writing. Such play, say the authors, also builds moral imagination, social competence and imparts critical lessons about personal limits and self-restraint. Logue and Harvey worry that the growing intolerance for boys’ action-narrative-play choices may be undermining their early language development and weakening their attachment to school. Imagine the harm done to boys like Christopher, Josh and Alex who are not merely discouraged from their choice of play, but are punished, publicly shamed and ostracized.

Tanken att barn är tomma ark som vi kan forma hur som helst har gång på gång visats vara felaktig. Visst kan och bör vi uppfostra barn, integrera dem i samhället genom att lära dem våra normer och koder. Men de har sin egen personlighet och vilja. När vi försöker skapa den nya goda mannen i motsats till den traditionella mannen, genom att försöka tukta bort allt pojkaktigt ur pojkar, då är vi farligt ute. Det leder till att man blir neurotisk till även fullt naturliga och sunda uttryck för leklust. Det kan också leda till fientlighet mot pojkar i skolan. Svensk forskning har visat att pojkar i större utsträckning betygsätts för sitt beteende än för sina faktiska ämneskunskaper, vilket egentligen är otillåtet. Pojkar bedöms i stället för sina personligheter, vilket är till deras nackdel (Pia Rosander, 2013). Pojkar i årskurs nio får till exempel avsevärt sämre slutbetyg än flickor, jämfört med deras resultat på nationella proven. Är då skolan fientlig till pojkar även i Sverige? Det finns en del som tyder på det. Som Summers avslutar sin text:

Efforts to re-engineer the young-male imagination are doomed to fail, but they will succeed spectacularly in at least one way. They will send a clear and unmistakable message to millions of schoolboys: You are not welcome in school.