ADHD är även en samhällsdiagnos

Antalet barn och vuxna som får diagnosen ADHD växer hela tiden. Det gäller inte bara i Sverige. I USA får var femte pojke diagnosen och elva procent av skolbarnen har någon diagnos med koncentrationssvårigheter. Man har kunnat visa att runt hälften av dem som sitter i fängelse har diagnosen ADHD. Skolinspektionen gör under 2013 en granskning av situationen för elever med ADHD, meddelade man härom dagen. Upplägget är att se hur skolmiljön är anpassad efter enskilda elever som har fått diagnosen. Det är en bra satsning. Som de konstaterar i forskningsöversikten så gäller att ”forskning kring skolsituationen för elever med ADHD kan betraktas som sparsam”. Ju tidigare barn kan få hjälp med sina problem desto mindre är risken att det går åt pipsvängen.

Frid och fröjd då eller?

Nej, det finns problem både med diagnosen ADHD, och hur den används. Kriterierna är så diffusa att risken för att diagnosticera för många är överhängande. Det finns inget exakt blodprov att ta, som visar på ADHD bortom alla tvivel, så att säga. I stället handlar det om en sammanvägning av olika symptom. Den enes ADHD-diagnos liknar inte alltid den andres. Risken med diagnoser som inte är väl avgränsade är att man börjar behandla symptom hos individen som egentligen finns i den bredare kulturen. Det står utom alla tvivel att det finns människor som har ADHD, och som i en annan tid hade haft svårt att ingå i samhället. I dag kan de få behandling som hjälper. Men det är mycket som talar för att det sker en överdiagnosticering, att man försöker behandla ett större samhällsproblem på individnivå. Och i fallet med skolan kan det handla om att individualisera problem som egentligen har att göra med bristfällig pedagogik. Övergången till en skola där eleven ska arbeta alltmer självständigt missgynnar dem som har ADHD. Men det kan också vara så att diagnosen ökat i vanlighet på grund av flumskolans låga och diffusa krav.

I en artikel i Sydsvenskan från 2011 konstaterar man att ADHD-diagnoserna fördubblats på tre år, men också att diagnosen kan bli ett sätt att legitimera varför vissa förtjänar mer uppmärksamhet än andra. Dessutom fördelas diagnosen ojämnt mellan könen och samhällsgrupper. I USA har särkilt pojkar från olika minoriteter fått diagnosen på senare år.

– Utöver de barn som har adhd-dia­gnos finns det ytterligare en grupp som har adhd-symptom, men som inte uppfyller alla kriterier för dia­gnos. De barnen kan ha lika stora svårigheter i vardagen och behöver också stöd och hjälp, säger psykologen Gunilla Granholm som arbetar med barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i Malmö. (Sydsvenskan)

I Skolinspektionens litteratursöversikt som de gjort inför granskningen skriver de just att medicinska diagnoser ofta är ett sätt att motivera fördelning av resurser. ”Medicinsk diagnos anses av ca 70 procent av rektorerna i granskningen ha stor betydelse för tilldelning av resurser för särskilt stöd. Detta bekräftas även av andra studier, där diagnos anses kunna bidra till att skolan får resurser och för att förklara problem kring en elev för andra föräldrar.”

På samma linje i Lärarnas tidning konstaterar man i en artikel från 2012 att var fjärde grundskollärare vägras extra resurser till elever i behov av särskilt stöd om eleven inte har en diagnos.

På en samhällelig nivå rör vi oss också mot en kultur där problem patologiseras, och psykologiseras – en terapikultur. I nyutkomna boken Homo patologicus skriver Fredrik Svaneus, professor i filosofi, om medicinska diagnoser i vår tid, och hur dessa även har blivit en politisk och filosofisk fråga. ”Diagnosen talar om för oss vad som är ett verkligt problem, och den ger också vårt lidande en riktning och en form som kan tjäna som en ny identitet”.

Det gäller att hålla två tankar i huvudet samtidigt vad gäller ADHD. Det är otvivelaktigt så att många som tidigare ansågs bortom räddning i dag kan få hjälp. Här har det skett fantastiska framsteg. Å andra sidan finns det mycket som tyder på att för många får diagnosen. När extrastöd i skolan blir beroende av en diagnos skapas en osund incitamentsstruktur för både lärare, föräldrar och skolor.