Sanna ansikten är sällan det

Här ser man kapitalismens sanna ansikte! Vinstmaximering och privatisering, oavsett vilket lidande man skapar! Fy fan!

Det var med kommentarer i den genren som Dagens Industris artikel om Nestléchefen som ville privatisera vatten postades i flödena. Jag såg den fladdra förbi otaliga gånger. Jag ska inte påstå att jag är osedvanligt motståndskraftig mot såntdär – jag har hoppat i mången galen viral tunna, men just den här gången var det något som tog emot. Jag trodde inte riktigt på artikeln och delade den därför inte.

Nu har det också visat sig att artikeln var en anka och uttalandet lösryckt och därmed kraftigt överdrivet. En ny version av artikeln är publicerad på di.se och på sin blogg samt på SVT Debatt skriver Niclas Strandh läsvärt om både ankan och om riskerna med en journalistik som är alltför inriktad på delning och klick.

Han ringar också träffsäkert in benägenheten att inte vilja ändra uppfattning ens när man sett skälet till sin ilska gå upp i rök:

”Det fascinerande i hela den här frågan är att människor är så snabba att dela något – och när man sedan även med länkar visar att DI helt enkelt har pysslat med urusel journalistik så vill man inte lita på att det kan vara så. Den vanliga världsbilden: journalister har rätt, storföretag är onda och svenskt är sannare än brittiskt – den är grymt svår att rubba. Man vill inte tro att socialt ansvarstagande och miljömedvetande kan vara något som finns i storföretag. Och vad än värre är – mjölkskandalen från 70-talet tas fortfarande som intäkt för att Nestlé inte är intresserade av vattenfrågan.

För självklart är de det. För att kunna fortsätta att tillverka saker måste de ha tillgång till vatten – och om rent vatten blir bristvara så hotas självklart företaget som sådant.”

Och det var väl just det som skavde, det som gjorde att jag inte delade den där artikeln. Den var så perfekt klippt och skuren för att tillfredsställa människors behov av att ryta om ”kapitalismens sanna ansikte” att något bara inte kändes rimligt. Banaliteten i stereotypen kändes nästintill förolämpande, som om artikeln var skriven inte för att informera mig utan för att trigga mina lägsta impulser. Och tyvärr är det väl så mycket av den hastiga journalistiken fungerar.