Tove Lifvendahl
Med anledning av ledaren Halmbalen från M (23/5), har följande replik inkommit från Fredrik Schulte:
Tove Lifendal skriver i en ledare att det finns en märklig självmotsägelse i att Alliansen å ena sidan genomdriver tillkännagivanden i riksdagen mot regeringen med stöd av SD:s röster och att Alliansen å andra sidan väljer att inte göra upp med SD kring regeringsmakten. Hon anmärker särskilt på att jag i en debattartikel på DI skrev att Alliansen kan komma att rikta misstroendevotum mot enskilda ministrar som inte verkställer riksdagens beslut. Misstroendevotum som, för att bli framgångsrika kräver SD:s stöd.
Att ett parti röstar på ett annat partis förslag innebär inte att samma partier samarbetar. Inte ett dugg. Alla partier och riksdagsledamöter är välkomna att rösta för moderaternas politik, inklusive V och SD. För att regera landet krävs dock att man har riksdagens största regeringsunderlag, vilket de rödgröna för närvarande innehar. Eftersom de är större än Alliansen vinner de varje votering när de två blocken ställs mot varandra. Att Alliansbudgeten gick igenom i höstas var enbart ett utfall av taktikröstande från SD och inte ett stöd för samma politik. Detta kan givetvis ändras om något block skulle göra upp med SD och säkerställa deras stöd. Då kommer denna nya konstellation utgöra det största regeringsunderlaget. För att SD ska göra detta får vi anta att de likt alla andra partier vill ha något i utbyte. Åkesson har aldrig sagt att han är beredd att t.ex. stödja en Alliansregering utan krav på eftergifter och konstigt vore det.
Av olika skäl har Alliansen sagt att vi inte är beredda att ingå ett sådant samarbete med SD. Det handlar dels om att SD inte är ett borgerligt parti enligt Alliansens måttstock. De är emot EU, emot NATO, emot vinst i välfärden, emot sänkt statlig inkomstskatt, för höjda bidrag (t.o.m. högre än V) och därmed emot arbetslinjen, för höjda arbetsgivaravgifter och de vill ha ett i grunden monokulturellt Sverige. Dels om att initierandet av ett sådant samarbete med all säkerhet skulle slita sönder Alliansen och Alliansens partier (som skulle drabbas av veritabla inbördeskrig). Mig veterligen har inte SvD:s ledarsida uttryckt något annat, även om det kommit flera antydningar om att de anser att ett SD samarbete vore bra. Rätta mig gärna om jag har fel?
Om man inte ska ha ett organiserat samarbete med SD återstår alternativen att endera upprätthålla den svenska demokratimodellen att största block styr när en majoritet inte är möjlig. Endera att strunta i konsekvenserna och låta nyval och upprepade regeringskriser bli en del av varje budgetomröstning. Det sistnämnda är det värsta av alla tänkbara scenarion. Hur ska SD rösta? Kommer de rödgröna taktikrösta på SD:s budget för att vinna slutvoteringen som i Skånes regionfullmäktige? Blir det nyval? Blir liknande frågor vardag i politiken när en majoritet inte kan formas blir Sverige ett nytt Italien, som till dags dato avsatt 63 regeringar sedan andra världskriget (Sverige är inne på sin 17:e, 14 om man exkluderar när S i regeringsställning bytt partiledare). Särskilt mot bakgrund av att vårt proportionella valsystem är sådant konstruerat att det ofta kan bli svårt att forma tydliga majoriteter. En sådan utveckling skulle slå mot Svensk ekonomi långt värre än vad även den politik som regeringen för. För detta finns det synnerligen starkt vetenskapligt empiriskt stöd. Självklart kan man i en högerpolitisk ”tea-party”-anda ignorerar detta och lämna landet till sitt öde. Att låta ideologisk kompromisslöshet skapa ännu högre skatter och arbetslöshet än Löfven kommer ställa till med är dock inte ett agerande i linje med moderata värderingar.
När SvD:s ledarsida inte kommit med antydningar om att Alliansen bör samarbeta med SD har man förordat ett blocköverskridande samarbete (och samtidigt ironiskt nog rasar när väl blocköverskridande överenskommelser görs som med försvaret). Helst med enbart S så att MP och V ”stängs ute” (även fast de flesta inser att S aldrig skulle kasta ut MP ur regeringen då det sannolikt skulle omöjliggöra en vänster-regering för de kommande decennierna). Man utelämnar då det faktum att kärnan i regeringens budget är kärnan i det socialdemokratiska valmanifestet: höjda skatter för att finansiera höjda bidrag. Kring detta ska alltså M kompromissa tycker man och samtidigt försöka bedriva någon form av opposition. Ingen gillar läget vi befinner oss i, men det är det minst dåliga givet där vi befinner oss idag. Tills det förändras kommer Alliansen arbeta för att i största möjliga mån genomdriva vår politik i riksdagen.
Fredrik Schulte, riksdagsledamot(m)
Tove Lifvendahl svarar:
Valresultatet från i höstas erbjuder inga enkla lösningar. Återstår då de svårare. Det finns alliansväljare som önskar se ett regeringssamarbete mellan de fyra och SD. Jag tillhör inte dem. Även om man skulle bortse från SD:s politik och historia, har de hittills visat en politisk omognad som gör dem olämpliga som samarbetspartner. (DÖ, igen 19/4)
Fredrik Schulte argumenterar för att M avstår från att genom ”ideologisk kompromisslöshet skapa ännu högre skatter och arbetslöshet”. Det blir ju inte mer sant för att Fredrik Schulte säger att det är så. Det är tämligen enkelt att se att M just nu bidrar genom – ska vi kalla det ”prestigefull kompromisslöshet”? – till att skapa just ännu högre skatter och arbetslöshet genom att driva regeringen Löfven vänsterut genom DÖ.