Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Här följer en replik från Stiftelsen Migros Jacob Lundberg:

 

Sanna Rayman skriver i ett blogginlägg att hon står fast vid att den senaste flyktingtillströmningen kostar 48 miljarder – en siffra som jag har kritiserat i Aftonbladet.

Sanna Rayman tycker att man bör räkna kostnadsökningar jämfört med höstbudgeten 2013. Det är så hon har kommit fram till 48 miljarder. Det är dock betydligt rimligare att utgå ifrån den senaste budgeten – alltså vårbudgeten 2014. Eftersom vårbudgeten är fullt finansierad är det förändringar efter det som gör att regeringen behöver göra åtstramningar. Därför är den relevanta siffran cirka 33 miljarder, utifrån det underlag Migrationsverket lämnade i juli. (Det är komplicerat att reda ut de olika belopp som florerar – se detaljerna på migro.se.

Beloppen 33 och 48 miljarder är alltså summerade kostnadsökningar över perioden 2014–2018. Jag vidhåller att det inte är så vi brukar föra seriösa diskussioner om ekonomisk politik. Sanna Rayman har rätt i att politiker då och då adderar utgifter över flera år för att få dem att se stora ut. Det är fortfarande ett otyg och hör till undantagen.

 

Summeringsperioden – och därför även siffran 48 miljarder – är också helt godtycklig. Regeringen gör prognoser för fem år framåt. Om man i stället hade redovisat för tre år framåt – som budgetlagen kräver – hade siffran varit 19 miljarder i stället för 48 miljarder. Om prognosperioden varit sju år hade beloppet mer i stil med 76 miljarder. Hur meningsfull är då siffran 48 miljarder?

Inflation är också en anledning till att man inte bör addera över flera år. En 2018-krona är mindre värd än en 2014-krona. Enheterna i additionen är därför olika. Att plussa ihop belopp från olika år är ungefär som att plussa ihop olika valutor utan någon konvertering. 10 dollar + 5 euro = 15 … vadå?

 

Det är bra att Anders Borg har varit tydlig med att flyktingtillströmningen kommer att kosta och bli en statsfinansiell utmaning. Men det är också viktigt att sätta siffrorna i ett perspektiv.

Flyktingmottagandet är Sveriges huvudsakliga bidrag till det internationella svaret på krisen i Syrien och Irak. Finansministern uppger att Sveriges extrakostnader för den senaste utvecklingen i Mellanöstern är 0,3 procent av BNP om några år. Det är 12 miljarder kronor.

Är det här en ekonomisk börda för det svenska folket som är så stor att den enda lösningen är att strama åt flyktingpolitiken?

Nej, är mitt svar. För att visa det är helt rimligt att notera att de kostnader vi talar om är i samma storleksordning som svenskarnas utgifter för husdjur eller statliga kultursubventioner.

 

För att sätta siffran 12 miljarder i ett sammanhang kan man också konstatera att regeringen i vårbudgeten beräknade att Sveriges ekonomi 2018 kommer att vara 458 miljarder kronor större än i dag, med hänsyn taget till inflation (man kan ta hänsyn till befolkningsändring också men det påverkar inte poängen). Svenskarna kommer alltså att åtnjuta stora ökningar av levnadsstandarden de närmaste åren även om flyktingmottagandet är stort.

Sanna Rayman menar att jag blandar ihop ökning och nivå genom att fokusera på de extrakostnader som Migrationsverkets juliprognos medför. Men det är inte konstigt att särredovisa kostnaderna för de senaste försämringarna av läget i Mellanöstern.

Fredrik Reinfeldt har bett svenska folket att öppna sina hjärtan i en exceptionell situation. Detta är en – troligtvis – tillfällig satsning (och förhoppningsvis investering, om integrationspolitiken sköts rätt). Man kan tänka sig att lägga dessa kostnader i en ny budgetpost som heter ”utgifter för den exceptionella situationen i Mellanöstern”. Visst kan man diskutera vilken nivå av flyktingmottagning man bör använda som utgångspunkt, men faktum är att vi har den här debatten på grund av de prognosändringar som gjorts under sommaren.

 

Den 11 augusti skrev Svenska Dagbladet att kostnaderna för skogsbranden i Västmanland beräknas till 300 miljoner och att regeringen tillför detta belopp till de drabbade kommunerna. Dessa 300 miljoner är utöver de normala kostnaderna för brandkåren i Västmanland. I USA har man redovisat kostnaderna för Afghanistankriget och Irakkriget som ”overseas contingency operations”, en budgetpost som ligger utöver den vanliga försvarsbudgeten. Enligt Sanna Raymans logik är Svenska Dagbladets reportrar och det amerikanska finansdepartementet därför oförmögna att göra ”den ekonomiskt helt basala distinktionen mellan nivå och förändring”.

Jag kan också konstatera att Anders Borg vid upprepade tillfällen hanterat siffror på det sätt jag gjort, snarare än som Sanna Rayman föredrar. Borg har räknat jämfört med vårbudgeten. Han har också konsekvent redovisat utgifter på årlig basis, snarare än att addera flera år. Han har också satt de nödvändiga åtstramningarna i relation till BNP, som jag gjort vid flera tillfällen.

Jag vill tillägga att det var reportern på Aftonbladet som frågade varför man kan vilja sprida dramatiska siffror, underförstått om man kan ha invandringsfientliga avsikter. Jag svarade att jag inte trodde att det var sådana bevekelsegrunder som låg bakom, utan att det är naturligt att man som journalist och opinionsbildare vill få så stort genomslag som möjligt.

 

En sista poäng är att dessa kostnader felaktigt framställs som givna av politiker och opinionsbildare (här kan jag själv vara medskyldig), med mindre än att man minskar flyktingmottagandet. Kostnaderna är beräknade utifrån dagens regelverk, som bland annat består i att flyktingar efter att de fått uppehållstillstånd automatiskt slussas in i ett bidragssystem (etableringsersättningen). Debatten borde fokusera på hur man kan ändra regelverket så att flyktingar i stället kommer in på arbetsmarknaden, snarare än hur stor kostnaden är med dagens regelverk.

Men även om kostnaderna når de nivåer som uppgetts (och som är osäkra) är min slutsats att Sverige är ett rikt land som har råd med en human flyktingpolitik.

Jacob Lundberg,

doktorand i nationalekonomi och styrelseledamot i stiftelsen Migro

 

 

SVAR

Jag kan inte läsa det här svaret på annat vis än att Lundberg vidhåller att hanterade kostnader inte är kostnader. Där är vi helt enkelt oeniga eftersom kostnadsökningarna jämfört med ordinarie anslag i statsbudgeten fortfarande är 48 miljarder. Huruvida det är en dålig vana att summera kostnader över flera år har jag ingen het uppfattning om, men min poäng kvarstår. Nämligen att tvärtemot vad Lundberg initialt påstod är så är bruket vanligt och knappast något som sker endast undantagsvis. Det har däremot inte varit så vanligt att kritisera det – förrän nu.

Är den ekonomiska bördan av Migrationsverkets kostnadsökningar verkligen ”så stor att den enda lösningen är att strama åt flyktingpolitiken”, frågar Lundberg retoriskt, trots att han väl vet att jag inte har skrivit något sådant. Inte heller har jag pläderat för en inhuman flyktingpolitik. Jag har efterfrågat svar från regeringen – och övriga som aspirerar på makten – svar på hur de planerar att lösa den uppkomna situationen på Migrationsverket. Jag inbillar mig att ideologiska utgångspunkter gör att partierna skiljer sig åt i vilka besparingar eller omprioriteringar de vill göra, varför det är rimligt att be om besked från alla när en drastisk förändring av ekonomiska förutsättnignar sker över kort tid. Särskilt om detta sker strax före val.

Det hjälper inte någon av de nyanlända – eller någon på verket i fråga – att de är mycket små i förhållande till BNP. När Migrationsverket skriver att dagersättning, ersättning för hälso- och sjukvård för asylsökande och placeringskostnader för ensamkommande barn” samt boendekostnader tar slut i september respektive november så är det något att ta på allvar.

Avslutningsvis tror jag inte att inflation är en fullt så tung faktor som Lundberg vill låta påskina. För närvarande är inflationstakten 0,0 procent.

Sanna Rayman

 

Arkiv