Annons

Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Forum för levande historia är aktuellt i dag genom offentliggörandet av 2012-års Per-Anger-pris. Det tilldelas den ryska människorättsadvokaten Sapiyat Magomedova för hennes modiga arbete med att försvara människor i Dagestan som utsatts för allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna.

Forum för levande historia som startade 2003 var mycket länge mest en socialdemokratisk lekstuga präglad av självgod amatörism med vänsterkantring. (Här, här några exempel). Kommunismens brott mot mänskligheten fanns det inget intresse för. Efter regeringsskiftet 2006 tvingades man i alla fall ta itu med saken – även om man väldigt gärna ville bortse från att den kommunistiska ideologin spelar roll för dessa regimers ogärningar. Det är lite svårt att tänka sig Stalin som folkpartist. Forum för levande historia har i stället valt att tala om brott begångna under kommunistiska regimer.

Hur känslig saken faktiskt fortfarande är 20 år efter murens fall och med endast Nordkorea som sista äkta bastion illustreras av det  akademikerupprop med kommunister i spetsen som för några år sedan krävde att Forum för levande historia skulle läggas ned. Problemet var inte att Forum ägnade sig åt att upplysa om nazismens illgärningar utan…Ja, gissa själva.

Som ett eko från gången tid har Leif Pagrotsky (S) dykt upp som gubben i lådan.

Nu kan det räcka med upplysning om kommunismens brott mot mänskligheten, anser Pagrotsky som i motion till riksdagen (2012/13:S3113) säger att sex år kan vara nog. Även för dess tillskyndare, menar han. Han är dock uppenbarligen inte själv någon tillskyndare av upplysning om kommunismens brott mot mänskligheten i regi av Forum för levande historia. Han beskriver det för övrigt i termer av att upplysa om den ”internationella kommunismen” (och den verkar bara omfatta Pol Pot och kulturrevolutionen).

De resurser som nu läggs på den delen av verksamheten vill Pagrotsky använda för ”att minska risken för intolerans och minoritetsförtryck i dagens och framtidens Sverige”. Han själv menar att det görs bäst genom att ställa in strålkastarljuset på antisemitism och nazisympatier i ”tongivande kretsar” i Sverige under 1930- och 1940-talen.

Undersökningar som gjorts visar dock att kunskaperna är utomordentligt klena och det finns inte mycket som tyder på att den bilden på något väsentligt sätt har förändrats. Är det inte ett problem om unga och deras lärare inte vet vad Gulag är? Det verkar inte som Pagrotsky anser det.

Personligen tycker jag att vi har en moralisk skyldighet att ha kunskaper om de brott mot mänskligheten som de två tvillingideologierna – nazism och kommunism – stod bakom under 1900-talet. I tider av ekonomisk kris och social oro kan det också vara viktigt att upplysa om kommunismens illdåd, ideologin, systemets uppbyggad och de nationella särdragen.

Pagrotskys motion kan jämföras med en motion av Hans Wallmark (M). Wallmark vill att riksdagen ska uppmana regeringen att initiera ett forskningsprojekt för en eller flera institutioner om DDR-regimens relationer med Sverige fram till Berlinmurens fall (Motion 2012/13:Ub337).

Bakgrunden är förstås det pionjärarbete om östtysk penetration av Sverige som Birgitta Almgren har gjort i flera böcker men som regering och riksdag inte verkar vilja ta i. Sannolikt beror det allra mest på bristande kunskaper i kommunismens historia.

Wallmarks motion avslutas med att citera ett uttalande som antogs förra året vid en konferens i Visby med nordiska forskare som ägnar sig åt Stasi:

”Den östtyska säkerhetstjänsten Stasis verksamhet i de nordiska länderna är historia. Det handlar om nutidshistoria och en viktig del av den internationella politiken.

Under de senaste 20 åren har detta övervägande varit föremål för undersökande journalistik. Långsamt har forskningsintresset ökat från historikers och statsvetares sida. Men forskning om DDR:s underrättelsetjänsts verksamhet bör vara en fast beståndsdel i vår europeiska historia. Men så långt har vi ännu inte kommit.”.

Fri och oberoende forskning kan ta vid dit de rättsliga processerna inte når. Ett forskningsprojekt borde initieras från Utbildningsdepartementets sida där någon eller några institutioner tilldelas resurser och ges i uppdrag att brett och förutsättningslöst granska DDR-regimens förhållande och försök till påverkan i Sverige från 1950- 60- talet fram till Berlinmurens fall.”

Det finns mer både att ta reda på och att upplysa om.

Arkiv