Kommentar och svar angående integrationspolitiken

Med anledning av op-ed-artikeln Det är jobben, dumbom (11/9), har följande kommentar inkommit:

Martin Ådahl skriver en i mitt tycke tendensiös artikel om integrationspolitiken som märkligt nog framställs som framgångsrik. Tyvärr är alla konkreta uppgifter felaktiga eller missvisande. Låt mig illustrerar det påståendet med fem kortfattade exempel. Först kommer ett citat, sedan följer min korrigering.

”Minst tre år innan en majoritet kommer i arbetet” – Det är en missvisande beskrivning för närvarande tar det 7-8 år innan hälften av invandrarna börjat arbeta, den andra halvan tar ännu fler år på sig, och många börjar aldrig arbeta.

”På våra förläggningar sitter just nu tusentals [välutbildade]” – Det sitter också många fler utan specialistutbildning. Ja det finns redan tiotusentals analfabeter som ankommit och nu saknar arbete.

”180.000 utlandsfödda har fått jobb [sedan 2006]”. – Arbetslösheten har dock inte minskat därför att Sverige har importerat i snitt drygt 50.000 nya utlandsfödda varje år. Antalet personer i arbete ökar, men antalet arbetslösa ökar lika mycket. Sverige får hela tiden ett ökat antal utlandsfödda som är arbetslösa.

”Börjar dra in miljarder till statskassan redan från låga 72 procents andel förvärvsarbetande” – I stort sett inga grupper kommer upp till denna förvärvprocent. Inte ens de som varit minst 20 år i Sverige når upp till denna siffra.

”gapet i sysselsättning mellan invandrare och infödda har krympt rejält under Alliansen” – Ett helt missvisande påstående då gapet inte har krympt alls.

Verkligheten tycks visa att integrationen går dåligt och den främsta anledningen till detta är den omfattande immigrationen som hela tiden försvårar integrationen. Kan man bara sluta drömma och istället gnuggar sömnen ur ögonen så syns detta tydligt.

Jan Tullberg

Martin Ådahl svarar: Min op-ed i SvD 11/9 om jobben och småföretagen handlade också om flyktingar, och vikten av att de kommer i jobb.  Jag tänkte dock här förtydliga några sakuppgifter i texten som jag fått frågor om och som på grund av formatet inte utvecklades i detalj.

En uppgift som förvånat några läsare är att det trots allt finns många med hög utbildningsnivå bland flyktingar. Naturligtvis är inte alla flyktingar läkare och ingenjörer, men det går ibland att läsa i media att flyktingar är till övervägande del analfabeter och att det saknas högutbildade. Realiteten är det är att det enligt Arbetsförmedlingens statistik är nästan lika stor andel med högre utbildning (tvåårig eftergymnasial utbildning eller längre) bland flyktingar (drygt 20 procent) som bland inrikes födda. Samtidigt är det också en större andel bland flyktingar än bland de inrikes födda som har lägre utbildningsnivå än gymnasium.

Utbildningsnivån bland de minoriteter från länder i Mellanöstern som nu kommer till Sverige från Syrien och Irak, är också med all sannolikhet minst i nivå med föregående års flyktingar. Årtiondena före krigets utbrott steg exempelvis antalet högskolestuderande i Syrien från 150 000 till nästan en halv miljon av dryga 22 miljoner invånare (studenter spelade inledningsvis en viktig roll i protesterna, för att sedan börja emigrera). De minoritetsgrupper som nu flyr till Sverige, har av historiska skäl varit mycket kraftigt överrepresenterade både i den högre utbildningen, i specialistyrken och på utlandsägda företag. Tyvärr har dock Migrationsverket inte idag någon snabb statistisk inventering av kompetenser hos de som kommer, vilket i sig vore en viktig förbättring.

I texten poängterade jag att det tar för lång tid, minst tre år, för en majoritet av flyktingarna att komma i arbete. Det jag refererade till är det som cirkulerat i media senaste tiden, nämligen Migrationsverkets och Finansdepartementets bedömningar, där dessa tvingas utgå från tre år som minimitid för själva mottagandeprocessen, innan en nyanländ flykting står till arbetsmarknadens förfogande. Sedan ska jag villigt erkänna att det finns olika mått hur det förhåller sig med flyktingars arbetskraftsdeltagande, och en diskussion vad som ska räknas som jobb och vad som snarast är arbetsmarknadsåtgärder. Enligt den officiella statistiken dröjer det dock 4-10 år innan sysselsättningen stiger över 50 procent bland flyktingar.

Slutsatsen är att processen är för utdragen.

Det har också ställts frågor om sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda. Det har minskat och inte ökat under den långa krisen, en markant skillnad från den förra krisen på 1990-talet då gapet ökade kraftigt. Gapet i sysselsättning är nu 10 procentenheter och har förvisso ”bara” minskat från dryga 11 procent till under 9 procent. Samtidigt har dock andelen heltider ökat snabbare bland utlandsfödda vilket gör att gapet i arbetade timmar per person minskat mer. Poängen är dock att det borde minska betydligt mer än så, att det är alldeles för stort. Andelen förvärvsarbetande, ett annat mått, är alltjämt bara 58 procent, en bra bit upp till de 72 procent där utlandsfödda är en ren vinstaffär för statskassan enligt Jan Ekbergs ESO-studie från 2009. Dock kan inte invandring i sig vara problemet, då flyktingar i högre grad är i arbetsför ålder och i länder som Kanada, USA, Schweiz har högre sysselsättningsgrad än inrikes födda. Vi måste gå fortare fram när det gäller att få folk att komma i arbete; byråkratin måste minska och möjligheterna att hitta arbete öka.