Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Knappt hinner jag börja läsa Barnombudsmannens årsrapport till regeringen förrän en välbekant känsla av enorm irritation infinner sig. Så här är det varje gång jag läser rapporter från BO.

I november tog Fredrik Malmberg över titeln barnombudsman från Lena Nyberg. Kanske, kanske, tänkte jag då, kommer det bli lite vettigare framöver. Kanske att vi slipper de värsta dumheterna, som när Nyberg för en tid sedan ondgjorde sig över barnens brist på inflytande över samhällsplaneringen i kommunerna – något som naturligtvis benämndes brott mot barnkonventionen.

Men, nej. Redan i Malmbergs förord får jag onda aningar. Det handlar om respekt och BO skriver:

…barnkonventionen är ingen simpel checklista som kan bockas av. Den är betydligt fiffigare än så eftersom den anger fyra väsentliga principer: att se till barnets bästa; att respektera barnets åsikter; att främja barnets rätt till utveckling; att varje barn, utan att diskrimineras, ska ges möjlighet att utnyttja sina rättigheter.

(—)

Det finns olika sätt att få svar på frågan om vilken respekt barn visas i vårt land. Ett är att lyssna på barnen.

(—)

Det är bekymmersamt att bara drygt vart femte barn i åldrarna 11-14 år säger sig ha hört talas om barnkonventionen. Vi väljer att ställa direkta frågor som beskriver innehållet i konventionen. Det är intressant att barnen, utan att känna till barnkonventionen spontant pekar ut just de rättigheter som också är fundamentala i barnkonventionen. Barnen vet ”intuitivt” vad de borde ha och faktiskt har för rättigheter…

För det första – om man får vara lite krass. Nej, det är inte jättebekymmersamt att vart femte barn mellan 11 och 14 år inte har hört talas om barnkonventionen. Man skulle rentav kunna se det som ett tecken på att barnen sållar sunt i informationsflödet. För de flesta barn i denna ålder är det nämligen mycket viktigare att känna till idolvinnare, fotbollsspelare och multiplikationstabellen. Till exempel.

För det andra. Jag förstår mycket väl att Fredrik Malmberg upplever barnkonventionen som ”betydligt fiffigare” än en ”simpel checklista”. Ty så fiffig är den, att den tillåter honom att läsa in lite vad han vill i skrivningarna.

Och tänka sig! Han läser in sådant som kan tänkas ge mer kosing och uppdrag till BO! Således meddelas, under rubriken ”Gratis informationsmaterial ger bättre genomslag”, att BO borde göra gratis informationspaket samt att man därför har äskat extra pengar för ändamålet i sin budget för 2009.

Det konstateras också att föräldrarna är en stor och outnyttjad resurs i arbetet med att sprida information. BO anser därför att ”man måste analysera målgruppen föräldrar mycket noga och hitta olika samverkande kommunikationsvägar” och efterlyser en ”långsiktig strategi” med ”höga ambitioner”, ty ”först då kan staten på allvar påverka både beteenden och attityder”.

Läs den där sista meningen igen. ”Först då kan staten på allvar påverka både beteenden och attityder.”

För det tredje. Att barnen ”intuitivt” vet vad de borde ha för rättigheter är väl inte alls så himla märkligt?! Fråga vilken människa som helst om han eller hon tycker att människor – i alla åldrar – borde ses som likvärdiga och han eller hon kommer med största sannolikhet svara ja. Vi kan lika gärna kalla den intuitionen en ganska grundläggande mänsklig moral. Det hade varit ordentligt oroande om barnen uppvisat en annan ”intuition”.

BO:s kortfattade tolkning av barnkonventionen lyder så här:

Barnkonventionen uttrycker att barn ska respekteras. Det innebär att barn ska betraktas som kompetenta individer.

Jaha. ”Kompetenta individer”. Vilken sorts ”kompetens” som avses får vi inte veta. Allt som ges är en fluffig tolkning av konventionen, utan närmare argument.

I detta sammanhang känner jag att jag vill återberätta något som jag bevittnade för några år sedan, när jag var på ett seminarium om kunskap och lärande. I en panel satt fp:s Jan Björklund, Lärarförbundets Eva-Lis Sirén, professorn Peter Gärdenfors och universitetslektorn Marie Rådbo. Gärdenfors berättade att man kan skilja på inre och yttre drivkrafter till lärande. De inre är upptäckarglädjen, de yttre är sådant som betyg.

Panelen tyckte förstås att detta med nyfikenheten som drivkraft var väldigt spännande. Jan Björklund, som möjligen är lite intresserad av hur de yttre drivkrafterna funkar, gillade mest bara läget.

Eva-Lis Sirén berättade om att barn kan alla namn på alla dinosaurier och frågade retoriskt publiken om det fanns någon i salongen som kunde det…

…varpå samtliga i salongen skrattade hjärtligt i samfälld beundran över de dinosauriekunniga barnen…

Marie Rådbo var inne på samma linje och förklarade att barn minsann kan alla planeter och solsystem också. Till skillnad från hennes förläggare, som hade antytt att vetenskapliga böcker för barn kanske var för svårt, berättade hon lite syrligt…

…varpå samtliga i salongen skrattade i samfälld beundran över de planetkunniga och mycket vetenskapliga barnen..

Nu ska ni inte missförstå mig. Jag hånar inte dessa kunskaper. Jag gillar barn och jag tycker verkligen att barn ska behandlas med respekt. Men vad är respekt? Är det ovan poserande beundran? Är respekt det som BO fokuserar på i sin årsrapport?

Är det på allvar tecken på en problematisk brist på respekt att bara vart sjunde barn känner sig respekterat när han/hon åker kollektivt? Bör vi åtgärda det faktum att bara ett av fyra barn känner sig respekterat på biblioteket och fritidsgården?

Vad vet vi om bakgrunden till dessa svar? Kanske upplever sig många hormonstinna tonåringar icke respekterade när bibliotekarien på skolbibblan hyschar dem?

Betyder ”respekt” samma sak för en tolvåring som för en fyrtiotvååring?

Bör det ens göra det?

Okej. Barn kan planeter och dinosaurier. Det kunde jag också när jag var liten. För barn är det nämligen en användbar kompetens. Nu har emellertid en del stjärnor och växtätande bjässar fått ge plats åt annat, som är mer användbart i min vardag. Jag är nämligen vuxen.

Svepande formuleringar om ”kompetenta individer” är helt meningslösa och ibland får jag en obehaglig känsla av att allt det här struntpratet handlar om att vi – de vuxna – är fega och rädda att iklä oss rollen som auktoritet. Att vi – de vuxna – känner oss inkompetenta och därför hävdar, med tindrande ögon, att de vi nästan inte behövs – ty barnen är ju så kompetenta själva!

Hur, undrar jag, rimmar denna feghet med barnkonventionens fjärde princip om att främja barnets rätt till utveckling?

Vi ska agera på barnens mandat!, utropar BO. Nå, låt mig då påminna om att mandat inte är något man tar sig, utan något man får.

Och hur jag än letar i rapporten kan jag inte hitta barnens uppdrag till Malmberg att föreslå att bland andra Justitiekanslern, kommunernas konsumentvägledare och Europarådet borde få i ”uppdrag att aktivt göra sig tillgängliga för barn och unga”.

Hmm. Kanske är barn mer kompetenta än vuxna, trots allt? De hade aldrig hittat på så mycket dumheter som BO i alla fall.

Lägg ner BO!

Arkiv