Annons

Ledarbloggen

Tove Lifvendahl

Tove Lifvendahl

Under rubriken ”Muren och dess försvarare” tecknar Svend Dahl i en LNB-ledare en föga smickrande bild av mig själv, Anna Dahlberg (Expressen) och PM Nilsson (DI). Rubriken och texten är en god illustration till den oförmögna och stundom påfallande ohederliga samhällsdebatt som rör detta område.

Bakgrunden till anklagelseakten är de ledartexter som publicerats under de senaste dagarna, min egen i SvD i söndags, Anna Dahlbergs Expressenkrönika i söndags och PM Nilsson i DI i måndags.

Så här inleds Svend Dahls artikel: ”Medan världen firade att det är 25 år sedan Berlinmuren föll passade några tunga borgerliga opinionsbildare på att konstatera att dagens murar inte är tillräckligt höga.” Det är en ganska tung salva, ämnad att kleta gränsvaktsliknelsen på målet. Problemet är bara att ingen av oss som han nämner, önskar östtyska murar runt Sverige. Det vet Svend Dahl.

Hade vi som skrivit dessa texter uttryckt oss på det sätt som Svend Dahl gör gällande, hade jag också tyckt att det varit relevant att reagera. Men han gör genomgående den sortens läsning som normalt sett hedrar Aftonbladets ledarsida – ”oavsett vad du skriver så har jag bestämt mig för att du vill ont”. Därför finns heller inga direkt återgivna citat från våra artiklar med i Svend Dahls text, eftersom de hade haft svårt att passa in i den tes han önskar driva.

Exempel 1: ”Regeringen måste minska kostnaden för migrationen” (PM Nilsson) blir i Svend Dahls återgivning ”en text om att invandrarna kostar för mycket”. Svend Dahl är läskunnig. Han ser att PM Nilsson problematiserar det faktum att de ekonomiska prognoserna och kalkylerna inte tar höjd för den prognos Migrationsverket aviserar, och att det måste in liknande resonemang kring incitament som när vi resonerar om sjukförsäkringen – både för individernas och ekonomins skull. PM Nilsson skriver:

”Precis som i sjukförsäkringen finns det ett starkt egenvärde för individer och samhälle att snabbt minska kostnaden för flyktinginvandringen. Det långvariga bidragsberoendet skapar elände. Om detta bör den kommande budgetdebatten också handla om. SD får inte kidnappa frågan bara för att de har en annan lösning. Sverige måste anpassa sina institutioner så att folk från hela världen kan växa i dem.”

Detta låtsas inte Svend Dahl om, utan är väl medveten om att den som enbart läser hans egen text tror att PM Nilsson generellt sett sprider förenklad SD-retorik av typen ”invandrarnas fel”.

Exempel 2: Svend Dahl sammanfattar våra tre texter som ”artiklar om att volymerna i svensk migrationspolitik är för stora, kort sagt att flyktingarna är för många”.

Vad både jag och Anna Dahlberg pekar på att även dem som inte har reella skyddsskäl, idag belastar det redan hårt prövade asylsystemet och därmed försvårar för dem med verkligt skyddsbehov att få hjälp. ”Volymerna i svensk migrationspolitik” är Svend Dahls egen tulipanaros – jag vet inte ens vad det betyder. Att ”flyktingarna är för många” är heller ingen åsikt som går att återfinna i någon av våra texter. Däremot påpekar vi att flyktingtrycket i världen är mycket stort. Ska man läsa Svend Dahl generöst kan man tolka hans tolkning av oss (det här är mycket begärt av er läsare, jag inser det) som att vi tycker att Sverige tar emot för många flyktingar.

Den frågan kan ställas i relation till två aspekter: 1) Vad vi vill 2) Vad vi förmår. Svenska politiker brukar också ställa frågan i relation till en tredje – vad andra EU-länder gör – och där finns såvitt jag vet ingen skiljaktig mening bland riksdagspartierna att andra länder borde göra mer (med möjlighet för olika slutsats att Sverige skulle få färre eller behålla samma nivå).

Jag tror att svenskarna i rätt stor utsträckning är beredda att öppna sina hjärtan. Vi vill mycket. Men när de ser, för att tala med Anna Dahlberg, ”dagens havererade mottagningssystem med tiotusentals människor som kommer att sitta fast på flyktingförläggningar, en misslyckad etableringsreform, akut bostadsbrist och framväxande parallellsamhällen”, ställer de helt rimligt frågor om hur det står till med vår förmåga. Det är den diskussionen jag uppfattar att vi tre som skrivit texterna kräver att politikerna för med medborgarna. Den behöver bygga på en inventering och strategisk plan framåt, och vara transparent och realistisk.

Exempel 3: Svend Dahl berättar att vi alla lyfter områden som behöver reformeras, men skriver ”Ändå landar de borgerliga opinionsbildarna i slutsatsen att det är invandringen som måste begränsas”. Själv skrev jag: ”Men mellan de 45 miljonerna och SD:s närapå-nollvision finns förstås en gräns. Den är inte statisk, utan till stor del avhängig våra framsteg eller tillkortakommanden på ovan nämnda områden.” Jag har svårt att tro att den som läser texten tror att min slutsats är vi ska stänga dörren hellre än att reformera Sverige.

Jag vet inte heller var Svend Dahl i dessa läser att någon av oss säger att invandringen generellt måste begränsas. Det finns olika former av migranter, och i skenet av att mängden flyktingar förväntas öka, argumenterade bland annat jag för ”att de som inte har skyddsbehov, vänligt men bestämt hänvisas till dörren för arbetskraftsinvandring. Att anhöriginvandringen reellt och inte bara formellt villkoras med krav på egen, eller av annan, garanterad försörjning.”

Svend Dahl hör inte, eller vill inte höra. Jag är medveten om att jag när det gäller akademiska meriter är vida underlägsen Svend Dahl. Men hade jag lämnat in en universitetsuppsats på A-nivå med dessa ovan nämnda förekommande tolkningsfel, torde den ha blivit underkänd.

Man får leta länge innan man hittar något konkret argument i texten. Svend Dahl skriver: ”Framförallt reducerar tanken på en volymfråga människors utsatthet till ett tekniskt problem, en administrativ olägenhet.” Det kanske det gör i Svend Dahls ögon. Och kanske är det därför det är så klent med reformförslag därifrån. I mina ögon går det utmärkt att behålla både hjärtat varmt och hjärnan sval. Det tycks också gälla både Anna Dahlberg och PM Nilsson, och därför går det i våra texter att läsa flera konkreta förslag som skulle kunna förstärka och förbättra systemen och kapaciteten, samtidigt som Sverige fortsatt hedrar asylrätten – vilken, med risk för tjatighet, ingen av oss har ifrågasatt.

Svend Dahl verkar förmoda att vi som skrivit texterna vill minska invandringen eller flyktingmottagandet av dem som har behov av skydd. Det är ett märkligt antagande, som inte hämtar stöd i artiklarna, tvärtom. Möjligen är det orden volymer/tak/nivå som får honom att automatiskt tänka med SD:s tolkning av begreppen. Men de tolkningarna delar inte vi, och vi kan rimligen inte lastas för att Svend Dahl inte förmår skilja dem åt.

Det är nu 11 år sedan jag skrev min första bok om integrationsfrågorna. I den lyfte jag – redan då sedan gammalt kända nyckelområden för att få en bättre integration. Vid sidan av sådana pusselbitar som handlar om självförståelse, nämnde jag skola, arbetsmarknad, bostäder, flyktingmottagande. De är alltjämt de viktigaste bitarna, varför vi tre som nu av Svend Dahl pekas ut som Berlinmursvaktare återkommande lyfter behovet av reformer på de områdena.

Jag vet inte om Svend Dahl har tillbringat mycket tid på flyktingboenden. Mina egna besök där, under en tid tämligen frekvent, lärde i alla fall mig mycket om det mänskliga lidande som uppstår när människor inte kan tas emot på ett värdigt sätt. Mina kontakter med flyktingfamiljer som efter en dålig start vandrat den långa vägen för att ta sig in i det svenska samhället, med blandat resultat, har gjort att jag har skämts många gånger för att vi på pappret stämplar oss som en moralisk supermakt, men i realiteten inte har ett erbjudande som matchar de vackra orden. Detta har också varit fallet i de ärenden där jag har varit med som ombud eller medborgarvittne på Migrationsverket, gjort besök på Migrationsverkets förvar i Märsta eller besökt kommuners enheter för mottagande. De erfarenheterna, av rättsosäkerheten och lidandet, tillsammans med min vision om en värld med fri rörlighet, samt önskan om att Sverige lär sig ta tillvara på sitt humankapital oavsett dess ursprung, är mina mycket öppna drivkrafter till engagemang i frågorna. Det finns ingen dold agenda. Jag tycker att det finns en skyldighet till att försöka undersöka hur praktiken ska se ut, och hur det hela ska kunna hänga ihop. Men Svend Dahl vill nu göra mig till östtysk gränsvakt som tycker att murarna inte ”är tillräckligt höga”.

PM Nilsson, som också var en kraft att räkna med i processen då asylprocessen reformerades, skriver: ”Det var rätt att professionalisera och rättssäkra migrationsprocessen. Det ska vi hålla fast vid. Nu är det dags att göra reformen ekonomiskt och socialt hållbar och samtidigt fortsätta slå vakt om det mångkulturella och öppna samhällets värde.” Svend Dahl reducerar honom till åsikten att ”invandrarna kostar för mycket”.

Min konklusion i boken 2003  var också att debatten behövde flyttas från ett varför till ett hur. Det gäller fortfarande. Jag hoppas att Svend Dahl ansluter till den konkreta hur-debatten. Lägger fram egna tankar på reformer, och/eller sakligt argumenterar emot förslag som har kommit upp. Att däremot ägna tid åt att tillskriva andra personer syften, uppsåt och åsikter som saknar grund eller förslag som inte finns, är däremot föga konstruktivt, vare sig för debatten eller samhällsutvecklingen.

Arkiv