Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

För en dryg vecka sedan påpekade ledarsidan att många av de debattörer som framhäver Kanada som ett invandringspolitiskt föredöme verkar ha en grumlig uppfattning om hur kanadensisk invandringspolitik ser ut. Debattörerna brukar framhäva en ökad arbetskraftsinvandring som lösningen på Sveriges problem, men glömmer att Kanada har mer än så.

”I Kanada utgår man från det egna landets behov och möjlighet att integrera, och formulerar ett mål för invandringen därefter. Man anser att 65 procent av invandringen till Kanada bör vara ekonomisk. Därmed sätts också ett tak på antalet som kan invandra av humanitära skäl.

Sverige har inga tak. 2010 gavs 12073 personer uppehållstillstånd av asyl-, skydds- och humanitära skäl. Därtill fick 24626 anhöriga uppehållstillstånd. Antalet permanenta arbetstillstånd uppgick till 99. Det finns fler dimensioner i den frågan, men siffrorna antyder att det skulle krävas en tämligen omfattande arbetskraftsinvandring för att nå de kanadensiska proportionerna. Alternativet är att dra ner på annan.

Planering ger jämn takt i flyktinginvandringen – vilket underlättar för integrationsinsatserna. Sverige har motsatt princip: exempelvis ökade antalet uppehållstillstånd i kategorin skyddsbehov från 3728 år 2006 till 10208 stycken år 2007.

Det skulle krävas mer resursstarka invandrare. Kanada har poängsystem för att välja ut arbetskraftsinvandrare efter deras egenskaper och förmåga att bidra till samhället. Högutbildade före lågutbildade och så vidare.

De som invandrar frivilligt – alltså saknar flyktingstatus – bör vidare försörja sig själva. Kanada har försörjningskrav för anhöriga: i minst tre år för partnern, och för barn minst tio år eller tills barnet är 25 år.

Slutligen krävs en ny syn på medborgarskapet. I Kanada utgör detta slutet på en integrationsprocess. Invandraren måste vara ostraffad, och får erlägga språk- och kunskapsprov med frågor om politik, historia, geografi, rättigheter och skyldigheter.”

Man behöver nu inte tycka att Kanadas politik är bra. Poängen är snarare att man inte kan framhäva Kanada som föredöme om man inte även omfamnar huvuddragen i de andra delarna av Kanadas invandringspolitik. Det är logiskt ohållbart (för att inte säga ohederligt).

I dagens nummer av Kyrkans Tidning handlar huvudartikeln på ledarsidan om ”exemplet Kanada”. Där påstås att den viktigaste lärdomen från Kanada är ”folkattityden”.

”Vår välfärd behöver ett kraftfullt tillskott av medborgare via invandring för att hålla och utvecklas att omfatta fler. För att nå dit behövs det politiska beslut, men framför allt en attitydförändring. Det visar exemplet Kanada.”

Men om exemplet Kanada visar något, så är det knappast att det är attityden som leder till färre invandringsrelaterade samhällsproblem. Tvärtom brukar man tvärtom framhäva att den ekonomiskt mer hållbara invandringspolitiken (där fler arbetskrafts- än flyktinginvandrar) leder till en bättre attityd gentemot invandrare.

Kyrkans Tidning faller alltså in i samma ohederliga argumentation som tidigare Expressen och Dagens Nyheter. Man säger att Kanada är ett föredöme, men man vägrar att befatta sig med de obekväma politiska åtgärder som skulle krävas – tvärtom påstår man att lösningen är ”ett kraftfullt tillskott av medborgare via invandring” eller ”mer arbetskraftsinvandring”.

Det underminerar debattörernas eventuella trovärdighet i frågan.

För mer detaljer om hur Kanadas invandringspolitik fungerar rekommenderas integrationsexperten Henrik Emilssons lilla skrift om frågan.

Arkiv