Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Det har hänt att favoriter har blivit slagna på mållinjen, men i 2012 års upplaga av presidentvalet i Finland vann segertippade Sauli Niinistö med betryggande marginal. Han fick 62,6 procent av rösterna.

Rätt låt vann, som det brukar heta i ett annat sammanhang.

Presidentvalet är i hög grad ett personval. Niinistö har erfarenhet och kompetens och kommer utan tvivel att tjäna sitt Finland väl. Han har också bättre förutsättningar att bli president för fler finländare än vad Pekka Haavisto skulle ha kunnat. Samtidigt är det svårt att inte också se utgången som en del av ett politiskt väderomslag i Finland: I riksdagsvalet skrevs modern politisk historia när Samlingspartiet fick statsministerposten och nu får de finländska moderaterna även presidentposten.

Likväl är Pekka Haavisto den store segraren. Det var en sensation att han gick vidare till presidentvalets andra omgång och i den dessutom fick stöd av 37,4 procent av väljarna. Han har också haft drag i sin valrörelse och skapat engagemang långt utanför de vanliga politrukerna.

Det helt centrala är dock att framgången burits upp av en plädering för Finland som ett öppet och tolerant land – och att detta kommer att få återverkningar i politik och samhälle långt efter det att eftervalsanalyserna av valet har tystnat. Haavisto-effekten kommer att ändra det offetnliga samtalet och den politiska agendan.

Det är också detta  – och inte att valinsatsen i presidentvalet var så slätstruken – som gör Timo Soini till presidentvalets store förlorare. Sötebrödsdagarna är förbi för Sannfinländarna.

Arkiv

Fler bloggar