Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Häromdagen tittade jagSVT Debatt, direktsänt från Almedalen. Som traditionen påbjuder var en av programpunkterna vikt åt att avhandla huruvida Sverige är rasistiskt. Redan utgångspunkten lovade, som traditionen också bjuder, att föga vettigt skulle bli sagt. Så här ser det liksom ut hela tiden. Någon dristar sig till att påpeka att Sverige inte är en nation av skallmätande heilare, varpå ”debatt” uppstår kring det faktum att denna människa är blind för den strukturella rasismen.

Det vore väl en intressant diskussion, om det inte vore för att flesta som framhärdar på strukturens sida har så fruktansvärt dålig koll på vad de menar med strukturell rasism att det liksom bara blir fånigt. Låt oss börja i ett exempel från förr. Massor av gånger under debatterna kring Reva och romaregistret noterade jag påståendet att detta var ett klockrent exempel på hur anfrätt Sverige är av den strukturella rasismen.

 

Nej, det är inte alls vad dessa saker var exempel på. I båda fallen handlade debatten om att vårt polisväsende, inte bara enstaka poliser, ansågs ägna sig åt systematiska kontroller och kartläggningar av personer med invandrarbakgrund. Att det helt enkelt fanns uppifrån sanktionerade arbetssätt, baserade enbart på människors bakgrund.

Och nej. Ett sådant förhållande är inte exempel på strukturell rasism – tvärtom. Ett sådant förhållande vore exempel på institutionell och systematisk rasism i sin allra mest uppenbara bemärkelse. (Strukturell rasism kan däremot bana väg för dylik rasism tex genom tyst acceptans. Dock skulle jag säga att acceptansen för institutionell och systematisk rasism är låg i Sverige, vilket inte minst de kraftiga reaktionerna på misstankarna mot polisen i ovan nämnda fall tyder på.)

 

Efter Debatt var en av deltagarna, Ida Ali-Lindkvist (det står Foujan Rouzbeh i SVT:s programbeskrivning, men det är fel), så chockad över att Moderaternas Hanif Bali inte höll med henne i ärendet det rasistiska Sverige att hon var tvungen att ägna honom en ledartext. Ali-Lindkvist konstaterar att Hanif Bali, ”som rasifierad verkar inte vilja, eller så inser han inte, att han faktiskt är ett offer för vitheten. Offer i den bemärkelsen att han hjälper moderaterna med att bedriva en politik som slår mot sådana som han själv.”

Ali-Lindkvist drar alltså slutsatsen att Bali måste sakna insikter, annars hade han inte tyckt som han gör. Och att han befinner sig där han gör, att han gått från att komma till ett nytt land som ensamkommande treåring till Sveriges riksdag, det är ingenting hon tycker att man kan ge honom någon ära av. Nej, Bali har tydligen andra att tacka:

”Han använder begreppet klassresa och ser det dessutom som något positivt. Han vill bara att enskilda individer ska vandra denna vackra resa. Inte att kollektivet tillsammans hjälps åt på färden. Han är inte ett dugg intresserad av att höja den kollektiva lägsta nivån. Bali mörkar att han brutit sig loss från ett kollektiv som banat vägen för honom. För att hans politik ska bli framgångsrik krävs det att en stor grupp ständigt befinner sig på botten.”

 

Bali mörkar tydligen ett ursprung här. Ett onämnt kollektiv har banat väg för honom, men han ”mörkar” detta och går vidare. Ett svek. Vem har han svikit? Det är oklart. Klass, social grupp, intressen, rasifierade – hon bemödar sig inte ens med att reda ut vad som är det aktuella förklaringsmodellen. Det enda Ali-Lindkvist ser är att när någon lyfter fram individers prestation och förmåga så måste det med nödvändighet innebära att denna person förkastar allt vad gemensamma och kollektiva insatser heter.

Märk väl, detta är ingenting Bali säger i debatten. Det är heller ingenting som är en korrekt beskrivning av Moderaternas politik. Visst, Bali och Ali-Lindkvist lär ha olika syn på hur omfattande kollektivets inblandning ska vara och hur stort individens handlingsutrymme bör vara, men slutsatsen att Bali är ointresserad av att höja den kollektiva lägsta nivån är faktiskt en oförskämd nidbild. På vilken hela Ali-Lindkvists resonemang vilar.

 

Här, liksom alltid, sägs att Bali är blind för strukturer eftersom han är liberal. Jag kan inte tala för Bali, kanhända förkastar han allt vad strukturer heter, men skulle jag sätta pengar hade jag nog satt en slant på att han erkänner deras förekomst. De flesta liberaler jag känner förnekar inte alls strukturer, de är väl medvetna om att exempelvis diskriminering är ett svåråtkomligt problem just för att det inte är systematiskt eller institutionellt, vilket hade gjort det lättare att lösa med lagstiftning. Människors diskriminerande beteende är ofta just strukturellt, ganska omedvetet och vanligen inte ens särskilt illvilligt, även om utkomsten blir taskig. Så nej, det liberaler är inte blinda för strukturer. Däremot brukar många vända sig emot beskrivningen att varenda kotte i detta land är rasist, eftersom detta epitet antyder att man är anhängare av en både medveten och illvillig ism, vilket är något annat än att man kan missa dolda ting i strukturerna och därmed ibland bidra till förstärkta problem.

Bah, säger rasifierade-proffsen! Liberaler vill begränsa användningen av ordet rasist till att bara handla om skallmätare och vit makt-typer, men resultatet blir att de blundar för alla andra problem.

Inte alls. Min erfarenhet är inte alls att liberaler vägrar diskutera exempelvis diskriminering, marginalisering, majoritetsförtryck eller kulturell chauvinism. Däremot är det många liberaler som tycker att det är lite dumt och kontraproduktivt att ge samtliga dessa samtalsämnen rubriken ”Sverige är genomsyrat av rasism”.

 

Att så många av den strukturella förklaringens fanbärare i debatterna om Reva och romaregistret inte förmådde se skillnaden på struktur och system imponerade som sagt inte. Och jag kan inte påstå att den tid som förflutit sedan dess har gjort mycket för att förändra det intrycket. De flesta som har gjort det till sin livsuppgift att anklaga andra att blunda för strukturer verkar ofta besvärande dåliga på att se och begripa dem själva. Ida Ali-Lindkvist är inget undantag.

I debatten i SVT illustrerade hon detta gång på gång. Först upplyste hon Timbros Markus Uvell om att han som vit man kanske inte kan se hur den strukturella rasismen slår, då han till skillnad från henne inte behöver vara rädd på vägen hem. Poängen här, vad jag förstår, är att hon som rasifierad har större skäl att vara rädd för överfall. Rent statistiskt tror jag i och för sig att hon har fel. Gatuvåld drabbar män framför allt. Men rädsla kan vara relevant ändå, så här bör man inte vifta bort hennes känsla, om grupper i samhället är rädda har vi skäl att ta det på allvar.

Dock: om det man vill lyfta fram är den strukturella rasismen så är rasistiskt motiverat våld inte ett jättebra exempel. Rasistiskt motiverat våld är en uppenbart rasistisk handling, som samhället förbjuder och ser extra allvarligt på – både i debatten och i lagstiftningen. Det är inte primärt för att röja och komma åt sådant som de strukturella förklaringsmodellerna är användbara.

Statistik som visar att Sverige är ett förhållandevis antinazistiskt och tolerant land avfärdade Ali-Lindkvist snabbt. Det är ovanligt och osvenskt att ha rasistiska uppfattningar, menade Markus Uvell. Jag håller inte med, sade Ali-Lindkvist och förklarade att de flesta som är rasister inte ”upplever sig” vara det. Hennes därpå följande exempel på detta fenomen skulle kunna bli tv-historia:

”Hitler tyckte väl inte att han var värsta rasisten, som bedrev det han gjorde.”

 

Här lanseras den djärva teorin att Hitler, precis som liberalerna idag, blundade för det faktum att hela den ideologi han följde betonade blod och ras. Hade någon bara pekat ut strukturerna för honom hade han kunnat nå insikt om att rashygien och idén om ett medborgarskap baserat på blod är värsta rasismen.

Tanken svindlar. Detta innebär att dagens liberaler kan vara precis lika hemska som Hitler, utan att veta om det.

Detta är alltså personerna som ska läxa upp liberaler om strukturer? Herregud.

Arkiv

Fler bloggar