Per Gudmundson
77000 fler sysselsatta på ett år. Och sysselsättningsgraden har stigit med 0,6 procentenheter. SCB:s arbetskraftsundersökning för juli månad visar enormt glädjande resultat. Det ser ut som att arbetsmarknaden hämtat sig ordentligt efter krisen, och att Sverige är på rätt väg.
Det är frestande att ta dagens siffror och jämföra med samma månad 2006, precis innan alliansen tog över efter regeringen Göran Persson. Sedan dess har antalet sysselsatta stigit med cirka 350000 personer. Sysselsättning är ett omdiskuterat begrepp, men man kan konstatera att även ’antalet anställda’ har ökat i ungefär samma storlek. Och det är inte så att sysselsättningsökningen bara beror på att befolkningen har ökat. Sysselsättningsgraden har ökat med omkring en halv procentenhet. Och Göran Perssons gamla ouppfyllda mål, att 80 procent i åldern 20-64 ska vara sysselsatta, är uppfyllt.
Alliansens jobbpolitik fungerar, alltså. Fler jobbar idag än på Göran Perssons tid, trots att Sverige har genomgått en enorm global ekonomisk kris. Jobbpolitiken tycks dessutom fungera bättre än vad alliansföreträdarna själva säger. Alliansen berättar i valrörelsen att jobbpolitiken har lett till 250000 nya jobb – men sanningen ligger betydligt högre, att döma av SCB:s julisiffror.
Receptet för jobbpolitiken har varit ganska enkelt. Gör det lönsamt att arbeta. Gör det billigare att anställa. Satsa de arbetsmarknadspolitiska resurserna på dem som står längst ifrån arbetsmarknaden – de andra löser bäst sina problem själva.
Stefan Löfven har i princip accepterat det första ledet. Jobbskatteavdragen blir kvar även med en Socialdemokratisk regering (dock vill Löfven samtidigt höja en rad ersättningsnivåer som gör det mindre lönsamt att arbeta). Det andra ledet har Löfven förkastat. Ungdomsrabatten ska avskaffas, har Löfven lovat, vilket betyder att det blir en pålaga på cirka 15 miljarder kronor för dem som har ungdomar anställda. Dessutom ska Rut- och Rot-avdragen inskränkas. Det tredje ledet ska Löfven också ändra på. Arbetsmarknadsåtgärderna ska inte längre fokuseras på dem som står längst från jobben. Löfven vill i stället sikta på dem som har större chans att få jobb. Sammantaget kan man säga att Socialdemokraterna kommer att försvaga arbetslinjen påtagligt, om de får makten. Jobbtillväxten kommer att mattas.
Men vad kan Stefan Löfven erbjuda i stället, om han nu vill bryta den positiva utveckling som äntligen kommit efter krisen? Hittills domineras Socialdemokraternas löften inför valet av praktik- och utbildningsplatser. Det handlar om 20000 ettåriga så kallade traineeplatser inom äldreomsorgen och 5000 likadana inom vården. Här ska staten betala lön och arbetsgivaravgifter medan kommuner och landsting ska stå för handledning och utbildning. Löfven vill dessutom ge 6000 långtidsarbetslösa administrativa stödfunktioner i skolan.
Det finns mycket att invända mot förslagen. För det första är omsorgen, vården och skolan knappast betjänta av att få sig tilldelade outbildade personer som antagligen inte ens har för avsikt att fortsätta jobba inom sektorn. Fördelen med gratis arbetskraft vägs dessutom upp av kostnaderna för den kvalificerade arbetskraft som ska handleda de arbetslösa. Att skolan på ett enkelt sätt skulle kunna sysselsätta 6000 långtidsarbetslösa känns som en lika fåfäng dröm som alliansens misslyckade kulturarvslyft.
Men även om Löfvens förslag fungerar precis som tänkt kan man undra om betydelsen. Totalt drygt 30000 personer blir offentligt anställda. Men är det där jobbtillväxten ska ligga?
Till Löfvens så kallade jobbpolitik ska förstås också läggas Miljöpartiets. De vill återinföra friåret. De vill alltså betala folk för att vara lediga ett år.
Alliansens jobbpolitik har fungerat. Nu när krisåren börjar gå över lyfter också arbetsmarknaden. 77000 fler sysselsatta på ett år, och stigande sysselsättningsgrad, noterar SCB. Det vill Stefan Löfven äventyra, för att i stället skapa 30000 obehövda offentliga praktikanställningar.
Valet är enkelt.