X
Annons
X

Ledarbloggen

SvD

SvD

I en ledare den 16/1 skriver Claes Arvidsson om Gotlands betydelse för försvaret av Sverige. Folkpartiets försvarspolitiske talesperson Allan Widman svarar:

Håkan Juholt gick idag till attack mot ett påstått motstånd att uppfatta klimatförändringen, IT-säkerheten och terrorismen som säkerhetspolitiska hot. Vare sig i försvarsutskottet eller försvarsberedningen har dessa nya hot negligerats. Tvärtom nämns de i samtliga centrala, säkerhetspolitiska dokument sedan början av 2000-talet. De återfinns sedan samma tid även i EU säkerhetsstrategi.

De nya, icke-militära hoten är i alla delar dimensionerande. Det som förvånar är dock att Juholt i sitt anförande – så länge och med sådant allvar – beskriver den negativa utvecklingen i främst Ryssland och Kina utan att dra några som helst slutsatser avseende försvaret av Sverige. När han uppmanar till långsiktigt säkerhetspolitiskt tänkande gäller det uppenbarligen inte risken för militär våldsanvändning.

Varje land har en skyldighet att kontinuerligt kunna värna sina gränser. Det gäller i särskilt hög grad länder som gör anspråk på militär alliansfrihet. Trots detta självklara faktum inledde det svenska försvaret en ”strategisk time-out” under 90-talet. Omställningen som förestod var i sig så viktig att nationell försvarsförmåga skulle prioriteras bort. Planeringen för ett försvar av Sverige lades ned. Materiel och förband som skattebetalarna investerat ändlösa summor i avvecklades utan omsvep.

Det som var tänkt som en tillfällig förmågeminskning kom att permanentas. Viljan och kraften att återta en nationell försvarsförmåga värd namnet fanns inte.

Till skillnad från Håkan Juholt menar de flesta bedömare nu att osäkerheten om framtiden har ökat, också i Sveriges närområde. Denna osäkerhet är i sig tillräcklig för att Försvarsmakten nu fått order om att återuppta försvarsplaneringen och i den nya insatsorganisationen inta en väsentligt högre beredskap.

Vägen tillbaka är dock lång och svår. Mycket av den kompetens som fanns i det ”gamla” försvaret har gått förlorad. Det gäller allt ifrån en fungerande organisation för mobilisering av förband till luftburen ubåtsjakt i våra farvatten. Knappast någon av de officerare eller soldater som opererade sonarer på 80-talet finns längre kvar i försvaret. I stort sak samma med dem som upprättade territoriell försvarsplanering.

Uppgiften att återta den nationella dimensionen av vårt försvar kräver väl avskiljda och pedagogiska exempel. Inget ter sig mer naturligt än att låta Gotland bli ett sådant. Öns betydelse för ett effektivt försvar av hela Sverige kan knappast överdrivas. Därifrån finns det utomordentliga möjligheter att ingripa mot varje hot samtidigt som en eventuell fiende på ön allvarligt utökar möjligheterna att slå mot vårt fastland.

Gotland förtjänar sannerligen en brigad. En brigad vars stomme är den tunga kustroboten från gamla tiders rörliga amfibiebataljon och långräckviddigt, markbaserat luftvärn. Till sådana förband krävs självfallet också skydd och understöd från mekaniserade enheter. Bemanningen av dessa förband bör så lång möjligt ske med gotländska, tidvis tjänstgörande soldater. Och materielen bör, liksom snart tolv stridsvagnar, vara förhandslagrade på ön.

Erfarenheten talar för att militär våldsanvändning kommer plötsligt och överraskande. Att tro att det ska finnas möjlighet att i lugn och ro tillföra materiel och personal samt öva och krigsplanlägga ter sig ganska naiv. Att ha också mycket begränsade resurser utgångsgrupperade i våra strategiskt mest betydelsefulla områden kommer att ge en hög tröskeleffekt.
Många talar nu om nationell dimension. Det är bra, men det räcker inte. Ska något bli gjort krävs tydlighet och konkreta förslag. Låt oss börja med Gotland.

Allan Widman
Försvarspolitisk talesperson (FP)

Arkiv