Annons
X

Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Som en seger över Israel. Så framställer regimen i Iran att det blev filmen Nader och Simin – en separation av Asghar Farhadi som tilldelades en Oscar för bästa utländska film – och att det inte blev filmen Fotnoten av Joseph Cedar (flera andra filmer var förstås också nominerade men det räknas liksom inte i den iranska världsbilden).

Annars präglas filmpolitiken av samma repressiva karaktär som håller andra kulturyttringar i ett hårt grepp. I förra månaden satte regimen tvärstopp för den oberoende grupp av regissörer – Filmens Hus – som också Farhadi var medlem av. Sedan förra året hålls den internationellt hyllade regissören Jafara Panahi fängslad för brottet att på film ha propagerat mot regimen. Han är dömd till sex års fängelse och belagd med ett tjugoårigt yrkesförbud.

2007 vann Marjane Satrapi tecknade film Persepolis (kommenterad här) pris i Cannes. Själv lever hon i exil i Frankrike av rädsla för att bli arresterad om hon återvänder till Iran.

Ett äktenskap på fallrepet utgör ramhandlingen i  Nader och Simin – en separation och samtidigt visas en bild av Iran som egentligen inte passar regimen.  Typ att kvinnors situation. Typ att emigration är vägen bort från mullandet. Kort sagt, det är en film som snarare vänder sig till dem som känner sig alienerade från teokratin än dem som stödjer den. Så i regimens perspektiv är årets Oscar närmast att betrakta som en pyrrhusseger.

Nader och Simin – en separation – med dess inblickar i ett vardagligt Iran – har blivit en stor publiksuccé i Israel. När går Fotnoten upp på biograferna i Iran? Glöm det. Den blir inte mer än en fotnot i regimens bombastiska uttalanden.

Det är också ett sätt att illustrera skillnaden mellan Iran och Israel  – slutenhet respektive öppenhet.

Arkiv