Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Satsningen P1 Debatt har ju börjat med ett tjobang, får man säga. Ledarbloggen kommenterade delar av diskussionens problem igår, men för egen del börjar jag känna mig illa till mods över en sak.

I mina flöden är det fullt av människor som kliver fram och rätteligen protesterar mot Alexandra Pascalidous sätt att behandla den borgerliga debattörern Alice Teodorescu. Särskilt i det att hon fann för gott att nedvärdera Teodorescus argument genom att förklara att hon förmodligen inte kunde förstå i egenskap av vit och vacker europé. Varför vi då ska ha någon som helst tilltro till den vackra europeiskan Pascalidous förmåga att förstå sig på saker förtäljer inte historien. Kanske är en del av problemet att hon verkligen inte begriper. Teodorescu inskärpte ungefär tusen gånger att det finns massor av rasism och diskriminering i Sverige, men att det finns ett problem med att bara prata om den som strukturell. Detta översatte Pascalidou ungefär lika många gånger till att Teodorescu inte tyckte att rasismen var ett problem eller att hon inte tror att strukturell rasism finns. Hon till och med drog samma beskrivning senare i debatten, när hon pratade med en annan panelist om Teodorescu. Vid det tillfället fick Teodorescu inte ens möjlighet att – igen – rätta Pascalidous medvetet ohederliga tolkning.

 

Som sagt. Det finns sannerligen skäl att protestera mot hur Pascalidou skötte sig gentemot Teodorescu. Men för egen del tycker jag att någonting skaver och det är hur vi ser bara denna oförskämdhet och ingen annan. Vart jag än vänder mig i flödena ser jag hur alla enbart lyfter fram hur Alice Teodorescu behandlades.
Ska jag förstå detta som att vi anser att hennes likartade behandling av sverigedemokraten Paula Bieler är i sin ordning? Bara för att hon är sverigedemokrat? Vi kräver alltså bara normalt beteende gentemot folk vars åsikter vi gillar? Tjusigt.

 

Panelen var ungefär fram till Teodorescu en kavalkad av presentationer där deltagarna i princip fick tala ganska ostört och berätta om sina personliga upplevelser av rasism. Teodorescu bröt det mönstret genom att säga att hon inte tyckte att hon drabbats av så jättemycket rasism.

Märk väl att detta säger hon bara veckor efter att hon skrivit en kolumn i SvD om en incident där två hotfulla män spottar på henne i tunnelbanan och hojtar ”jävla afro, jävla muslim”, åt henne – en incident som hon väljer att tolka inte huvudsakligen som ett utslag av rasism, utan som ett fråga som aktualiserar otrygghet, antisocialt beteende och brist på civilkurage. Det faktum att hon inte tolkar händelsen som i första hand ett bevis på strukturell rasism hänger väl samman med hennes inställning och med hennes argumentation i p1-debatten. Teodorescus poäng är ju att detta inte bör vara den enda förklaringsmodellen vi prövar. Att vi inte ska låsa oss vid hopplöshet.

 

När turen kom till sverigedemokraten Bieler försökte även hon berätta om sina upplevelser av rasistisk behandling som hon varit med om. Vid det här laget har Pascalidou sådan bytesvittring att hon inte ens tar in vad Bieler säger, nämligen att hon ofta varit med om att det ställs krav på att hon ska ha vissa åsikter pga sin härkomst. Att hon anklagas för ”blodsförräderi” osv.

Pascalidou fattar över huvud taget inte poängen, utan tar den sortens rasism i försvar. ”De kanske tycker att du borde veta bättre”, bräker hon. Sen langar hon fram sarkasmer och hånfullheter utan ände och avslutar med att i närmast fnittrig anda söka stöd för ironierna hos andra panelister, mot Paula Bieler.

 

Oavsett vad man tycker om SD och SD:s politik så tycker jag att det är en rimlig begäran att public service levererar debatter där man som lyssnare kan ta del av argumenten utan att störas av att moderatorn är ohyfsad och skriver mig på näsan genom att göra det övertydligt klart vilka deltagare hon tycker är jättejättedumma. Det klarar jag nog av själv, tack så mycket.

Arkiv

Fler bloggar