Varför skäms kommunisterna för att de är antidemokrater?

Kommunister vill avskaffa demokratin, exempelvis genom att skrota äganderätten och minska de medborgerliga fri- och rättigheterna. Detta är objektivt sant. Inte bara finns det otaliga historiska exempel – det är liksom inbyggt i själva ideologin. På samma sätt vill anarkisterna avskaffa demokratin. De är mot själva statsapparaten, och motståndare till tanken på en organiserad kollektiv maktutövning över den enskilde. Anarkisterna erkänner helt enkelt ingen makt – inte ens demokratins. Syndikalister är motståndare till den parlamentariska demokratin. De strävar efter att arbetarna ska ta över produktionsmedlen, och att det eventuella medborgarinflytandet därefter ska uppnås genom kooperativ och fackföreningar.

Det är viktiga frågor. Vänsterpartiet kommunisterna har exempelvis en lång historia av antidemokratisk kamp. Från 1917 fram till 1950-talet var partiet direkt styrt från Sovjetunionen. Därefter var VPK lojalt med den globala kommunistiska rörelsen fram tills den föll, tillsamman med Berlinmuren, i skiftet mellan 1980- och 1990-tal. Partiet lämnade kommunismen 1990. Det skedde inte utan trovärdighetsproblem, som lever kvar än idag. Förre partiledaren Lars Ohly fick till exempel möta stora svårigheter på grund av sin antidemokratiska bakgrund. Det ska sägas att nuvarande partiledare Jonas Sjöstedt var aktivt deltagande i avkommunistifieringen av partiet, och alltid har tillhört den demokratiska falangen, varför han knappast kommer att utgöra samma sorts sänke som företrädare.

Under de dryga 60 åren av antidemokratisk partipolitik hade ändå Vänsterpartiet Kommunisterna en trogen väljarskara på över fyra procent. Det är alltså inget konstigt att vilja avskaffa demokratin. Tvärtom är demokratin ett så öppet system att den kan hantera meningsskiljaktigheter även om fundamenta.

Men väldigt få vänsteraktivister i dag erkänner att de är antidemokrater. I Aftonbladet pågår ett talande meningsutbyte. På kultursidorna diskuterar Oisín Cantwell (egentligen skribent i nyhetsdelen) med kultursidans Petter Larsson om vilka som är demokrater eller inte. Larsson menar att, om man bara bortser från de våldsamma metoderna, så har Revolutionära Fronten en demokratisk grundsyn (Larsson likställer (!) till och med RF:s samhällsvision med Socialdemokraternas). Cantwell, däremot, menar att Revolutionära Fronten är antidemokrater eftersom de avser att störta rådande samhällsordning med revolution.

Larsson försöker alltså påstå att Revolutionära Fronten egentligen är en demokratisk rörelse, vilket väl är definitionen på självmotsägelse. Som stolt vänsterintellektuell, borde Larsson i stället rakryggat stå för att han tycker att det är en sympatisk idé att avskaffa demokratin som vi känner den. Liksom alla andra vänsteraktivister, i syndikalisternas tåg på första maj, i Rättvisepartiet Socialisternas frontorganisationer eller på Socialistiskt forum. De vill ju förändra världen, varför inte stå för det då? I en demokrati är det dessutom lagligt. Varför inte passa på?