Man vet att det är nya tider när ett franskt presidentval väcker betydligt mindre uppmärksamhet än ett grekiskt. Här får socialisterna majoritet i nationalförsamlingen trots att flera ledande kamrater misslyckas med sina omval, men det är kampen mellan Ny demokrati och Syriza om förstaplatsen i Aten som verkligen drar blickarna åt sig.
I skrivande stund har fortfarande mindre än hälften av rösterna räknats, men vallokalsundersökningarna – som visade sig mycket precisa i valet för sex veckor sedan – säger att Ny demokrati blir störst och därmed också får den extrabonus på 50 mandat som tillfaller partiet med flest röster. Det räcker inte till 150 mandat och egen majoritet i parlamentet, men det skulle räcka till majoritet tillsammans med socialistiska Pasok, det andra parti som försvarar uppgörelsen mellan Grekland och trojkan EU/ECB/IMF.
Faran över? Allt lugnt? Skulle inte tro det.
Till att börja med väntar ett rävspel kring regeringsbildningen. Pasok begär att vänsterkonkurrenterna Syriza ska komma med i regeringen, eftersom man inte ensam vill få skulden för alla impopulära beslut. Syriza säger: Icke, vi har inget som helst intresse av att gå in i en Pasok-ND-koalition. Låt dem koka i eget spad! Internationella dysterkvistar som Nouriel Roubini är redan i gång och förutspår en sparkoalitions undergång, och varför skulle Syriza klättra ombord på ett skepp som många tror kommer att sjunka? Om de hade vunnit valet hade de tvingats hantera en politisk verklighet men nu lockar möjligheten att fortsätta ett tag till med den fantasifulla överbudspolitik som redan lyft dem från obskuritet till en central plats på scenen. Skulle de en gång vinna och ta över behöver de allt vad fallhöjd de kan få.
Slutresultat? Jag tror att Pasok kryper till korset. Det sker inte med glädje, och det dröjer tillräckligt länge för att den nya osäkerheten ska gräva gropen ännu lite djupare. Men i slutänden blir det helt enkelt ett alltför stort beslut att ställa Grekland utan fungerande regering – igen.
Då väntar nästa akt av dramat. Både Ny demokrati och Pasok har sagt sig vilja omförhandla avtalet med trojkan, medan trojkan inte på villkors vis vill acceptera att pressas till reträtt. Släpp inte anden ur flaskan och allt det där… Samtidigt växer insikten även bland trojkans hårdkokta företrädare att ensidig åtstramning inte kommer att räcka för att få Grekland tillbaka på tillväxtspåret; det blir fortsatt osäkerhet vilket spär på oron även för Spanien, Cypern och Italien. ND/Pasok – och Grekland – behöver få något för att inte förlora ansiktet, och lösningen kan ligga i tidsperspektiven. Det ska fortsatt saneras men kanske inte lika fort.
Många europeiska politiker och ämbetsmän är bildade och minns sin Augustinus: ”Herre, gör mig dygdig. Men inte genast.”
Demokratin är det sämsta styrelseskick vi känner – så när som på alla andra. Allt enligt Winston Churchill. På motsvarande sätt är en ND/Pasok-konstellation det sämsta för Grekland – så när som på alla andra. Det blir en lång het och osäker sommar under alla omständigheter, men med ND/Pasok vid rodret finns åtminstone någon som kan svara i telefon när Europa ringer.
