X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman
Protesterna mot nedskärningarna som drabbar Stockholms resursskolor fortsätter. I går hölls en demonstration.
Även ledarsidan har haft mycket läsarkontakt efter att vi skrivit om frågan. Häromdagen kom ett mejl från en lärare på en av skolorna, idag publicerar vi ett mejl från en förälder:
—-

Vår son är 13 år och går på resursskolan Lunaskolan för tredje året. En fristående alternativ grundskola (F-9) för funktionshindren Asperger Syndrom.

Innan han började på Lunaskolan gick han på en kommunal skola i city. En mycket bra skola som vi tycker gjorde allt de kunde för att hjälpa honom tillrätta med sin skolgång. Skolan var mycket engagerad och hade återkommande möten med oss som föräldrar och såg också till att vi fick en extra resurs för vår son.

Vi tyckte aldrig att det var något fel på vår son.
Det var skolan som övertalade oss föräldrar att göra en utredning då det inte fungerade i skolan.
Det visade sig att vår son har Asperger Syndrom.
Vi tycker fortfarande inte att det är något fel på vår son.
Men nu har han en diagnos.

Och som förälder, som någon nära, kan det vara svårt att ta till sig vad det där är…
Han är inte sjuk, men det är lite andra villkor för vår son, vissa saker är lite… svårare.

Och som tillvaron var då, tiden innan Lunaskolan, så var det inte hållbart. Trots en skola som lyssnade och gjorde allt för att det skulle fungera för vår son så blev det ingen förändring.

Dagarna-veckorna-månaderna-åren flöt på, på samma sätt:
– Gråtande barn på väg till skolan
– Gråtande barn som fick vara hemma en dag eftersom hela morgonen krävt så mycket energi att han hade fått ont i magen och feber
– Ett barn som la sig på golvet i klassrummet och låg där hela lektionen
– Möten med rektorn som fick påtryckningar av andra föräldrar att vårt barn störde lektioner
– Möten med läraren som mådde dåligt eftersom hon inte hade tid med vår son, det var ju 29 andra elever att ta hand om också
– Telefon med hans resurs om hur det hade gått under dagen

– Som av sina kamrater uppfattades som annorlunda och bråkig
– Som aldrig åt maten i skolan
– Som pratade om att han hellre ville dö än gå till skolan

Och sedan ansökte vi då till Lunaskolan och vår son fick börja där.
Och nu flyter dagarna på, på ett annorlunda sätt:
– Han går till skolan varje dag
– Han har kompisar i skolan
– Han ingår i ett socialt sammanhang där han känner sig trygg
– Han trivs i skolan
– Han klarar kunskapskraven

Hur gick det där till undrar man då.
Det första vi som föräldrar upplevde i vår kontakt med skolan var att de här problemen var deras vardag. Man har en genomtänkt plan för varje dags innehåll som utgår från barnens speciella behov.
Självklart kvarstår svårigheter, men de kan hanteras, mycket tack vare större personaltäthet men också en annan kompetens. Och man har den fantastiska möjligheten att anpassa undervisningen efter individen eftersom klasserna är så mycket mindre och därmed också erbjuder en lugnare miljö.

Vad inte bara vår son utan hela vår familj fått är en större trygghet i våra liv.
Helt plötsligt fungerar en av de viktigaste sakerna som finns här i livet, för både individen och samhället, grundskolan, grunden till ett livslångt lärande.

Som förälder önskar man ju inget hellre än att ens barn skall kunna gå i en vanlig skola.
Att söka till Lunaskolan var inget vi önskade, men med situationen som den var, så var det här den enda möjliga vägen.
Om skolor som Lunaskolan försvinner, var skall då barn i liknande situation ta vägen?
Tack Lunaskolan för att ni finns.

 

Jan Karlsson

Arkiv