Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Någonting med M.I.A:s nya låt Born Free får mig att tänka på när filurer som Tricky slutade göra låtar och började ge ut neurotiskt oväsen stället. Men nu var det inte musiken det här skulle handla om, utan videon. Videon som plockas bort från Youtube i tid och otid, men som går att googla fram mest hela tiden. Just nu finns den här.

Anledningen till att videon plockas bort hela tiden är att den innehåller vad vi brukar kalla ”starka scener” och grovt våld. En fiktiv krigssituation spelas upp där amerikanska soldater stormar in i lägenheter och beter sig minst sagt illa. De slår folk och för slutligen bort en yngling med våld till en buss.

Det visar sig att han har en sak gemensam med alla andra unga män i bussen, nämligen att de är rödhåriga. Alla förs de bort till en öde plats där de tvingas springa över en slätt och jagas, skjuts och misshandlas av militärerna. Det är, med en underdrift, mycket obehagligt. Och på så vis effektfullt, förstås.

Att vara kontroversiell och provokativ är alltid ett sätt att nå fram. M.I.A gör det nu. Hon får press på det faktum att hon censureras av Youtube, press som gör att fler letar upp ett ex av hennes originalvideo på nätet. Och ju fler som får leta efter den, desto fler kommer acceptera bilden att den här låten är ett kontroversiellt eller provokativt ställningstagande – trots att videon i själva verket beskriver ställningstaganden som att det är dåligt med krig och förtryck av minoriteter – vilket snart sagt varje skönhetsmiss med självaktning kläcker ur sig i en tävling.

Det gör det naturligtvis inte mindre sant, men jag tycker på något vis att det här exemplet är signifikativt för hur den provokativa konsten ofta fungerar, oavsett om det är artister i nöjesbranschen eller konstnärer i smalare kreativa fält. Uttryckssätten är alltid långt mer provokativa och kontroversiella än budskapen, vilket gör att vi mycket oftare diskuterar formen än innehållet. Jag tycker att det är tråkigt.

Jag är innerligt trött på det där slappa tricket där självklarheter kläs i kontroversiell dräkt och plötsligt får posera som stridbarhet och mod. Inte minst är jag trött på att man förväntas svälja hela upplägget samt upprepa och reproducera dess status som provokation. M.I.A är egentligen långtifrån den främsta symbolen för de här fenomenen, hon råkade mest bli den utlösande faktorn för den här texten.

För saken är den. Mycket få människor kommer säga emot påståenden som att förtryck och krig är dåligt. Det konstaterandet i sig kommer aldrig vara kontroversiellt, utan är tvärtom korrekt intill banalitetens gräns. Att vi sällan lever efter dessa enkla deviser är något helt annat. Men jag vågar sätta en bra slant på att en majoritet av mänskligheten på en rak fråga säger usch och fy till såväl förtryck, som våld och krig.

Om man nu prompt vill vara kontroversiell – i ordets verkliga bemärkelse – i frågor om krig och förtryck måste man vara mer specifik. Man måste berätta eller antyda vem man tycker är förtryckaren, vem man anser blir förtryckt eller vem man menar slog den andre först. Inget av detta göra M.I.A. OCh då tycker jag inte att hon har tagit ställning, hon har mestadels konstaterat självklarheter.

Det är i och för sig fullt möjligt att M.I.A syftar på något specifikt med sin video, jag vet inte. Hittills har hon inte kommenterat, men det kan mycket väl komma något. M.I.A:s engagemang i Sri Lanka, i egenskap av tamil är välkänt. M.I.A har även uttryckt kritik mot konceptet kriget mot terrorismen.


”Terrorism is a method, but America has successfully tied all these pockets of independence struggles, revolutions, and extremists into one big notion of terrorism.”

Kanske är det något av detta hennes video handlar om. Det återstår att se. Eller så ville hon bara bli omtalad och få sin singel såld, med hjälp av ett Miss Universum-svar förklätt till indie-politiko-artsy-video.

Förstår ni hur jag menar?

Arkiv