Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Efter att ha skrivit ett par texter om nazistiska dåd under våren och efter att ha skrivit om det faktum att jag inte tror att kampen mot nazism avgörs på gator och torg med vare sig plakat eller nävar fick jag ett mejl som stannade kvar i minne. Nån anonym tjomme förklarade för mig att jag drabbats av ”nazifobi” och rekommenderade mig att läsa på om vänsterextrema våldsverkare, vars brott aldrig granskas av media.

Jag orkade inte svara. Redan ordet nazifobi gjorde mig oändligt trött och ledsen. Ingen skräck kan vara mer empiriskt välgrundad än rädslan för nazism. Nazifobi är ett sjukt ord. Bara idén att insinuera bristande rationalitet bakom rädsla för denna ideologi tyder på en rejält skruvad världsuppfattning.

 

Samtidigt är detta perspektiv inte sprunget ur ett vakuum. I en rimlig samhällsdebatt skulle jag kunna svara aggressivt och tvärsäkert på det där mejlet. Jag skulle kunna förklara för mejlaren att skräck för nazister är en av världens mest rimliga fobier och att det är direkt osmakligt att ens föreslå annat. Vidare skulle jag kunna säga åt honom att han borde skämmas som antyder att jag och min bransch skulle fördöma visst våld och acceptera eller rentav hylla annat.

Men det gjorde jag inte. För även om jag inte tycker att jag personligen har ägnat mig åt att acceptera något våld från något håll så visste jag ju att just nu i denna mejlkontakt var jag ”media” i största allmänhet. Och då kunde jag faktiskt inte med gott samvete avvisa påståendet som falsk galenskap. Det tyngde mig något enormt, detta att inte kunna avspisa någon som hittat på ett så gräsligt ord som nazifobi.

Ibland när jag får såna där ”ni i media-mejl” sätter jag mig faktiskt och letar upp artiklar – egna och andras – som motsäger de svepande påståenden som görs. Mer förr än nu, jag hinner sämre med sådant nuförtiden, men ibland. Det gör jag både för att jag vill nyansera, men också för att det känns så fruktansvärt viktigt att visa dessa personer att det faktiskt finns renhårig och bra journalistik med demokratiska ideal för ögonen. Den här gången var det som om min lojalitet med journalistiken sinat, jag bara orkade inte försöka med nyanserna. Det hade inte känts ärligt.

 

För det är ju sant. Det är en enorm skillnad på hur mediebranschen som helhet bemöter våldsam extremism beroende på vilket politiskt håll den kommer ifrån. Det är sant och det riskerar rentav bidra till att göra folks perspektiv mer skruvade. Vi ska inte inbilla oss att en skevhet inte kan föda ytterligare en. Mallarna för hur man ursäktar politiskt våld är många och har publicerats i så fruktansvärt många versioner. Humoristiska, väldesignade, med hårda pärmar, som klistermärken, i dikt, i tweets, i rap, i kulturtexer med akademisk twist. Det är en smal sak att ta de där resonemangen och applicera dem på andra håll. Om inte de där våldsverkarna är så farliga är väl kanske inte de där det heller, liksom.

I svallvågorna av Uppdrag Granskning är det nu tänkt att vi återigen ska gå en rond mot varandra, höger mot vänster. Jag känner bara oerhörd trötthet, har ingen lust egentligen. Men jag kan konstatera att efter förra Uppdrag granskning syntes ingen armé av högerskribenter redo att desarmera situationen, skälla på Uppdrag Granskning eller ifrågasätta skildringen av nazistjävlarna och kalla den orättvis. Helt enkelt för att vi alla tycker att nazifobi är en önskvärd fobi som alla borde ha. Själv skrev jag detta.

 

Från vänster sker nu en kraftfull mottattack som i huvudsak går ut på att ”kålsuparteorin” är farlig. Man får inte behandla dessa extremer likartat för då relativiserar man hotet från nazismen. Som om det inte var möjligt att ta tydligt avstånd från allt våld utan att samtidigt likställa de politiska motiven. Men vilka värden relativiseras bortom radarn när man blundar för en människosyn som går ut på att det är ”självförsvar” att misshandla liberaler, slovakiska gästarbetare och nazibruttor? Det är inte självförsvar över huvud taget att hoppa på folk, söka upp människor i deras bostad eller slå dem till marken och kräva att de lägger ner sitt politiska engagemang. Vi som tror på det demokratiska samhället brukar inte tycka att det gagnar demokratin eller det öppna samhället att någon gör så.

Men i vänstervåldets fall är det många som är beredda att göra undantag. Och vet ni vad? Det är där och då – inte i gårdagens Uppdrag granskning – som kålsuparteorin föds. När människor med makt och ställning jamsar med i påståenden om att landet är odemokratiskt istället för att ta sitt vuxenansvar och förklara att våld mot oliktänkande eller oönskade valresultat inte riktigt är hur vi jobbar i en demokrati.

Att skevt och skruvat växer fram ur skev och skruvad mylla är ingen överraskning.

 

Arkiv