Vissa dagar får man känslan av att Afrika är dömt till elände. Det här skulle kunna vara en sådan dag, men det är det inte. Dock är det långt ifrån muntra nyheter ifrån det lilla landet. Statskupper och Guinea-Bissau är dock så nära sammanflätade begrepp att det som faktiskt skulle förvåna vore att landet enas ordentligt och slutar med kuppandet.
Med en befolkning på ungefär 1,6 miljoner bör landet ha en av de senaste hundra årens högsta kuppförsök per capita i världen. Självständighet från Portugal utropades 1973 och landet erkändes universellt året därefter. Sedan dess har det varit ungefär på det här viset. Efter självständigheten massakrerades tusentals svarta som hade stridit på kolonialmaktens sida.
João Bernardo Vieira blev premiärminister 1978 och tog presidentmakten genom en militärkupp 1980 och inrättade ett revolutionsråd. 1984 antogs en ny konstitution, landet återgick till civilt styre och Vieira valdes ånyo till president (en ämbetsperiod som kom att vara i 15 år). 1994 hölls de första flerpartivalen till parlamentet. 1998 tröttnade armén på Vieira och gjorde något åt saken. Ett år senare var presidenten avsatt och inbördeskrig följde även om det inte var alltför långvarigt.
2000 hölls ett nytt val och en ny president valdes, den här gången Kumba Ialá. Inte heller den här gången lyckades dock folket rösta rätt så 2003 följde militären det gamla succékonceptet och avsatte även honom.
2005 var det dags för ett nytt presidentval och såväl Vieira som Ialá ställde upp igen – de ger sig inte i första taget, det måste man erkänna. Vieira vann till slut efter lite strul där tvåan Sanhá menade att det hade gått fel till och vägrade erkänna resultatet.
2008 attackerades Vieiras residens av militära styrkor. I mars 2009 mördades han av en grupp soldater som hämnades en hög militär befattningshavare som dagen innan mördades i en explosion. I juni hölls nytt presidentval och den tidigare tvåan Sanhá vann. 2010 satte delar av armén premiärministern och arméstabschefen i husarrest. Protester följde och då hotade kuppmakarna med att avrätta gisslan. Kuppledaren Antonio Indjai, tidigare vice arméstabschef, blev senare ny arméstabschef. Detta gjorde att EU:s projekt med att reformera säkerhetsstyrkorna avbröts.
Förvåningen över att en ny kupp nu inträffar där kan således inte vara alltför stor. Det gör strikt taget heller inte situationen i Afrika värre än den var tidigare. Det är absolut inte en förbättring, men det är status quo.
Dock kan det vara uppmuntrande sådana här dagar att läsa professor Emil Uddhammars rapport Opposition och demokrati i Afrika för tankesmedjan Frivärld. Jag har tipsat om den när den släpptes också, men den ger en mycket mer rättvisande bild av läget i Afrika: Det finns anledning till försiktig optimism. Det behövs sådana här dagar.
Annat läsvärt på det här temat är Edward Luttwaks bok Coup d’Etat: A Practical Handbook från 1968. Den är riktigt bra.
