Kommentar och svar angående SvD:s ledarpublicistik

Med anledning av op-ed-artikeln Fel att muslimer ska ha särskilda företrädare (15/3), har följande kommentar inkommit:

SvD:s op-edskribent Zulmay Afzalis kritik mot mig som samtalspartner för regeringen missar målet. Kritiken bygger på att han som svensk muslim inte vill representeras av någon annan än sig själv men varken jag själv och knappast regeringen menar att jag representerar honom och andra svenska muslimer utan det var för mina sakkunskaper som jag bjöds in av kulturministern Alice Bah Kuhnke. Utspelet på SvD:s ledarsida blir alltså en märklig attack på väderkvarnar som skulle vara helt obegripligt om det inte förstås som ett led i en serie av liknande artiklar som publiceras på liberala ledarsidor där man gång på gång ger oseriösa debattörer fritt spelrum att sprida osanningar och förtal om organiserade muslimer. Vad är det SvD:s ledarsida vill förmedla när de använder sig av oseriösa skribenter som saknar all trovärdighet i frågan om rasism och rasdiskriminering? Hur kommer det sig att det är alltid samma dåligt underbyggda argument som vilar på en islamofobisk kunskapsregim som får ta plats när det gäller svenska muslimers roll i den politiska debatten?

Jag skulle vilja utmana SvD att för omväxlings skull släppa fram en artikel av Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén där vi på egna premisser får redogöra för hur den växande antimuslimismen ska bekämpas och inte bara försvara oss mot grundlösa anklagelser och insinuationer om dolda agendor vilket för övrigt är ett återkommande grepp i den antimuslimska opinionsbildningen. Jag har vid flera tillfällen skickat in artiklar till SvD Brännpunkt som berör livsvillkoren för rasifierade människor och fått nej. Men Afzalis märkliga framställningar har lett fram till att han har fått utrymme att skriva på SvD:s ledarsida.

Mina två decennier av aktivism och kunskaper om mänskliga rättigheter, rasism och säkerhetspolitik är anledningarna till att kulturministern bjöd in mig till samtal om hur regeringen ska åtgärda den växande rasismen som tvingar svenska muslimer till ett liv i ekonomisk fattigdom, social och politisk exkludering. Detta samhällsproblem är ett direkt hot mot den svenska demokratin och kan enbart lösas med politiska åtgärder i samarbete med det muslimska civilsamhället. Här är det möjligt att Zulmay Afzali också skulle kunna ha en plats men det krävs mer än att bara högtidligt förkunna att man är ”en djupt troende muslim med stor kärlek till sin religion och en stark känsla för mänskliga rättigheter åt alla” för att få en inbjudan från Rosenbad. Man måste ha dokumenterade sakkunskaper om hur strukturell rasism begränsar svenska muslimers livsvillkor i strid med grundläggande mänskliga rättigheter och det tar tid och kräver stort engagemang att förvärva.

Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén

Tove Lifvendahl svarar: Fatima Doubakil ger i sin kommentar uttryck för stark kritik mot ledarsidans publicering av skribenter, vilket jag vill besvara. Min ambition som politisk chefredaktör är att erbjuda läsarna initierade och intressanta perspektiv i samhällsdebatten, av skribenter som jag anser är seriösa, kan argumentera väl och underbyggt, samt förmår argumentera i sak och inte person. Op-ed-skribenter liksom kolumnister skriver utan bindningar till ledarredaktionen.

I den nämnda artikeln fanns en fråga som jag tycker förtjänar att problematiseras; representationstanken som återfinns på många håll i samhället – i artikeln exemplifierad av en muslims ovilja att företrädas av andra muslimer. Detta belyses ytterligare genom svaret ovan; Doubakil förklarar att hon inte gör anspråk på att ”representera honom och andra svenska muslimer”, å andra sidan ser hon inte Afzali (ännu – men kanske så småningom) som kvalificerad att delta i det arbete hon anser att politiken och civilsamhället gemensamt ska vidta mot rasism, eftersom han i hennes ögon inte har ”dokumenterade sakkunskaper om hur strukturell rasism begränsar svenska muslimers livsvillkor i strid med grundläggande mänskliga rättigheter”. Han måste bevisa mer ”för att få en inbjudan från Rosenbad”. Och såvitt jag kunde förstå var det just detta betraktelsesätt Afzali ville diskutera med sin artikel.

Samhällsdebatten är en arena för konflikter mellan olika synsätt. När Fatima Doubakil läser den nämnda artikeln av Zulmay Afzali och ser att ”oseriösa debattörer [ges] fritt spelrum att sprida osanningar och förtal” och ”dåligt underbyggda argument som vilar på en islamofobisk kunskapsregim”, kan jag bara konstatera att vi har skilda uppfattningar om vad som kan bedömas som seriöst, sakligt och trovärdigt.