Tove Lifvendahl
I söndags skrev jag om hur den bakvända synen att man måste registrera hudfärg och räkna skallar, snippor och snoppar för att uppnå ett samhälle präglat av jämlikhet och jämställdhet har blivit oroväckande accepterat i delar av samhällseliten, inte minst genom regeringens och public service enträgna försorg, bl a har jag tidigare skrivit om den i vårvintras gjorda SVT Nyheters granskning av ”den etniska mångfalden” i de största statliga börsbolagen, ja, den där undersökningen där man vid ”osäkra fall” ringde upp folk och frågade om de ansåg sig vita eller ickevita.
Skönt då att se att den normala ryggradsreflexen alltjämt tycks fungera utanför Stockholmstullarnas ekokammare. I P4 Skaraborg har rapporterats om hur arbetssökande till Julas varuhus i Skövde fått fylla i ett formulär, i vilket de fått ange vilken etnicitet de tillhör, ”vit”, ”svart”, ”Latino”, ”asiatisk” osv eller om de möjligen kan sägas tillhöra två eller fler raser/etniciteter. Det ska sägas att alternativet att inte svara, också gavs.
En olycklig HR-chef ursäktade sig utan omsvep och berättade att de nyligen bytt rekryteringssystem, i vilket frågan kommit med av misstag. Det tycktes tack och lov inte finnas på hans karta att det var rimligt att utsätta arbetssökande för den sortens sorteringsfrågor.
Men det är precis i den här sortens formulär vi konkret landar, om vi vidhåller att människors etnicitet eller kön är det avgörande. Det är inte en särskilt intelligent tanke, att mångfald uppnås när det finns si och så många procent kvinnor, män, europeiskt, afrikanskt och asiatiskt ursprung. Och varför skulle en kvinna vara jämförbar med en annan kvinna, eller en europé vara utbytbar med en annan europé? Med det påtvingade statistiska synsättet på varandra backar vi mot ett klan- och stamsamhälle som inget gott för med sig.
För Jula i Skövde var rasregistreringen ett beklagligt olycksfall i arbetet. Från SVT:s sida skedde den med berått mod.