X
Annons
X

Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

Expressen har i dag ett långt och insiktsfullt reportage om Moderaternas taktik inför valet. Reinfeldts plan uppges vara att skippa löften om skattesänkningar, och i stället fokusera på att upprusta välfärden.

”Nu tar Reinfeldt steget över mittlinjen och ställer sig på Löfvens planhalva. Han tänker prata välfärd. Fokus är välfärdens kärna, det vill säga satsningar på skola, vård och omsorg.

[…]

Fredrik Reinfeldts plan är att koppla samman välfärdsfrågan med jobbfrågan. Det politiska alternativ som bäst skapar jobb, skapar också mest resurser till välfärden, vill Reinfeldt få väljarna att förstå. Med hjälp av en fråga där Moderaterna har högt förtroende, jobben, ska de på så sätt vinna väljarnas gunst även i välfärdsfrågan.”

I det perspektivet känns Reinfeldts anförande i onsdagens partiledardebatt pricksäkert. Det fungerar då inte bara som en uppslagsbok för kampanjarbetarna i valstugorna, utan också som en pedagogisk förklaring till hur man får välfärdspengarna att växa.

Ett utdrag:

”Sedan regeringen tillträdde 2006 har antalet sysselsatta ökat med 200 000 personer, och utanförskapet i Sverige har minskat med lika många. Antalet förtidspensionerade, alltså de som i dag lever med sjuk- och aktivitetsersättning, har enligt den senaste årssiffran minskat från 555 000 personer till 386 000. Det är alltså en minskning med 170 000 människor.

När fler är sysselsatta blir det också fler som är med och finansierar välfärden genom att betala skatt. Vi har lättat skatterna för låg- och medelinkomsttagare, och vi har sänkt arbetsgivaravgifterna mest för de grupper där det antas ha störst effekt. Vi har också förbättrat villkoren för företagande och entreprenörskap. Dessa skattelättnader på arbete, anställning och företagande har minskat den svenska skattekvoten med 4 procentenheter. Det har dock inte gjort att skatteintäkterna har minskat – de har i stället ökat.

Jämfört med 2006 och rensat för inflation har skatteintäkterna ökat med 40 miljarder kronor i år.  De resurser som i Sverige läggs på skola, utbildning, hälso- och sjukvård samt omsorg för äldre och funktionsnedsatta har ökat. Det finns olika sätt att mäta detta, och beroende på vilket man mäter är ökningen mellan 40 och 70 miljarder kronor mellan 2006 och 2012 – detta rensat för inflation. Den svenska bnp:n har ökat under samma period, men de offentliga utgifterna som andel av bnp är oförändrade.  År 2006 handlade det om 50,8 procent och 2012 om 50,7 procent.

Sammansättningen av utgifterna har dock förändrats. Det är en större andel som går till investeringar i infrastruktur och forskning. En större andel går också till satsningar på verksamheterna i välfärden, skola och sjukvård, men en mindre andel går till transfereringar och bidrag och till statsskuldsräntor. När man följer svensk samhällsdebatt kan man få ett motsatt intryck, men resurserna till välfärden har alltså ökat. Resurserna per elev i förskolan har ökat. Resurserna per elev i grundskolan har ökat. Resurserna per elev i gymnasieskolan har ökat. Det är nu fler händer och mer arbete som görs i välfärden. Antalet sysselsatta i kommunfinansierade verksamheter har ökat, och detsamma gäller antalet arbetade timmar. Antalet läkare har ökat. Antalet sjuksköterskor har ökat. Tillgängligheten i vården har förbättrats. Det är nu ca 150 fler vårdcentraler. Vårdköerna har minskat. Andelen patienter som behöver vänta mer än 90 dagar har mer än halverats.

[…] 

Så här har vi tagit ansvar för Sverige. Så här ser vår politik ut. Detta vill vi fortsätta med om vi vinner ett tredje val. ”

Arkiv