X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

När jag jobbade med teater umgicks jag ofta med uttrycket ”teaterovan”. Dåförtiden var det en både vanlig och viktig uppgift för scenkonstens arenor, detta att styra in teaterovan ungdom på en kulturkonsumerande bana och därigenom göra dem fast för livet. Föreställningen om dessa teaterovana var att de inte fick skrämmas bort från de dramatiska rummen. Således skulle de inte behöva känna sig felklädda eller malplacerade när de gick på teater, det vill säga – det skulle inte vara så himla ”fint”. Man ville heller inte alienera dem genom att bjuda på alltför svår konst, i bemärkelsen stinn på referenser som kräver förkunskap och beläsenhet.

I resonemangen kring ”teaterovana” glömde man ofta att det för en del kan vara en spännande utmaning snarare än avskräckande, detta att komma till ett nytt ställe där man ännu inte kan koderna, kanske är fel klädd och inte förstår allusioner som andra uppenbarligen finner nöje eller mening i. Men ambitionen, att locka in kidsen i teatersalongerna var ju hur som helst inte dum.

 

Det finns emellertid andra arenor där just ovana utgör ett större och mer avskräckande hinder än i scenkonsternas gradänger. Ett sådant område är samhällsdebatten och detta är djupt problematiskt. För det offentliga samtalet bör man noga akta sig om man inte besitter en gedigen debattvana. Det värsta som kan hända en teaterovan på teatern är att han eller hon inte hänger med eller har tråkigt. Det värsta som kan hända den debattovane är att han eller hon skåpas ut som rikspucko eller eller mörkerfurste. Det senare får nog betraktas som mer besvärande.

För en tid använde en bekant till mig uttrycket ”politiskt korrekt”. Sammanhanget var harmlöst, jag tror ämnet var frågan om man skulle låta sin tonåring smaka vin hemma eller inte och huruvida det var lite överdrivet ”PK” att ens låta dem ”lukta på glöggen”. Jag förstod ju vad hon menade, men noterade samtidigt hur mitt debattvana yrkesjag började redigera bort detta med ”PK” i samtalet.

För politiskt korrekt är ju ett begrepp vi inte använder längre – inte sant? Det är uttjatat, överanvänt och har fått en alltför bitter bismak av blind oförsonlighet. Detta är bara ett exempel på sådant som omärkligt förpassas in i samlingen av faux pas-ord och ämnen som är kontaminerade av alltför stora doser ”sunt förnuft” och ”verklighetens folk”.

 

Jag talar nu inte om uppenbara och allmänt spridda begreppsförändringar som att vi numera säger chokladboll. Det där vet alla och diskussionen om ”varför” är vältröskad och avklarad – även om en del av oklara skäl verkar lägga ett märkligt stort affektionsvärde i kampen för att få använda bakverkets tidigare namn. Nej, det jag menar är finsmakarnas krav på debatten.

Du som läser detta tror förmodligen att det är en ganska harmlös sak att i förbifarten analysera en grannes beteende eller en personalsituation på jobbet med att det har med jantelagen eller den svenska avundsjukan att göra. Det är det också – om du talar med dina vänner. Om du däremot får för dig att mer offentligt fundera över ett samhällsproblem och i detta sammanhang nämner, säg jantelagen, ja då kommer du genast avfärdas och skrattas ut.

Tal om jantelagen är nämligen en löjeväckande klyscha sedan en moderat politiker motionerade i riksdagen om jantelagens avskaffande. Inte läst motionen? Hårda bud, så är det bara. Häng med bättre nästa gång! Och det där du skrev om den svenska avundsjukan..? Ärligt – det är ju bara såå gammalt och uttjatat.

 

Jojo. Det gäller att vara realtidsuppdaterad på vilka ämnen och begrepp som för tillfället är non grata i det offentliga samtalet.

Ofta är det i integrationsdebatten som det värsta ordmärkandet pågår. Under Timbroseminariet om arbetslöshet bland utrikesfödda häromdagen hörde jag Miljöpartiets Maria Ferm ifrågasätta ordet integration med motiveringen att många med integration menar assimilation, varför det kan bli svårt att veta vilka avsikter en integrationsdebattör har. Hon menade också att när man fokuserar på hur utrikesföddas chanser till jobb diskuteras är det problematiskt eftersom det lätt kan uppfattas som att man menar att de ska integrera sig, när integration enligt Maria Ferm hellre borde vara en ömsesidig process. Hon menade även att även om det förstås var viktigt att diskutera integration på arbetsmarknaden så fanns det andra sidor av integrationen som hon tyckte var viktigare och som hon hellre hade läst rapporter om. Integration för mig, förklarade Ferm, handlar om så mycket mer.

Hej semantik! Adjö konkret politisk debatt…

 

Ferm är Miljöpartiets talesperson i rättspolitiska och migrationspolitiska frågor. Givet detta är det inte underligt att hon intresserar sig främst för dylika aspekter. Hon har också uppvisat ett mycket starkt och ofta imponerande patos i dessa frågor genom åren.

Men jag kan inte låta bli att fråga mig varför man tackar ja till att delta i ett seminarium vars ämne man berör endast med en bisats (”visst är det viktigt att diskutera det här, men…”) för att sedan ägna merparten av sin taletid åt att föreslå alternativa ämnen för såväl seminarier som rapporter?

 

Häromveckan skrev Metta Fjelkner, ordförande Lärarnas Riksförbund, en debattartikel om skolsegregation. I denna användes ordet etnisk inte mindre än tre gånger. Artikeln publicerades den 8e maj i Expressen.

Det är sannolikt att detta ord skulle bytas mot andra formuleringar om artikeln skrevs idag. Mellan då och nu har nämligen ordet etnisk varit föremål för en smått obegriplig storm eftersom Fredrik Reinfeldt, tillfrågad om han inte borde försöka stimulera bort massarbetslösheten, invände att termen massarbetslöshet (som ju är ett prefix som indikerar att något är brett och i någon mening urskillningslöst) var en beskrivning som leder tanken – och åtgärden – fel i meningen att stimulanser inte är rätt insats mot en arbetslöshet som är strukturell snarare än konjunkturbetingad.

 

Från andra håll kritiserades samma diskussion om hur utrikesfödda är särskilt drabbade av arbetslöshet för att utgöra ett skuldbeläggande och ett utpekande. Detta är den återkommande argumentationen från exempelvis Aftonbladets Anders Lindberg, som i diskussion med undertecknad i P1 (16/5) beskrev Fredrik Reinfeldts formulering ”etniskt födda svenskar mitt i livet” som ”olycklig”, ”konstig uppdelning”, ”att skärpa retoriken” samt ”en skuldbeläggning”.

Det är en rejäl dos betydelse i sex ynka ord! Lyckligtvis finns det uttolkare som kan hjälpa oss som liksom bara ser ordens ytliga mening. Lindberg förklarade även att det fanns en ”anklang” samt menade att ”det finns väldigt många som har historiskt använt den här typen av uttryck”. Han avslutade med konstaterandet att ”vad han gör är att han formar diskussionen genom att prata om att det är en skillnad mellan etniska svenskar och andra.”

 

Jamen det är väl självklart att den skillnaden måste omtalas om det är  skillnaden som är problemet man vill finna en lösning på? Vi hör aldrig invändningar liknande dessa mot helt normal samhällsdebatt kring skäl och möjliga åtgärder rörande ungdomsarbetslösheten – vårt andra stora arbetslöshetsproblem. Kanske för att ingen vettig människa tror att varje individ som författar en text eller en rapport om ungdomsarbetslösheten egentligen är ute efter att demonisera ungdomar. Kunde vi inte – snällasnällasnälla – tillskriva varandra lite mindre illvilja även i det andra fallet?

Anklagelser som dessa ackompanjeras dessutom av ett ständigt nekande till beteendet. Om jag påpekar att man av all denna semantiska kritik lätt kan få för sig att kritikerna i fråga över huvud taget inte tycker att det är acceptabelt med en diskussion om integrationsproblem returnerar de bums att man ”visst får diskutera detta” – med tillägget att det bara är just du, just idag, i just den här texten som gjorde det på helt fel sätt. Igen.

 

Det tråkiga är därtill att dessa personer – som ju verkar himla kunniga på området hur en bra och framför allt korrekt formulerad integrationsdebatt bör föras – aldrig själva initierar en diskussion om de problem som de facto finns. De tar inte upp frågorna. De hoppar bara på andra som tar upp dem.

Och utrymmet för samtal blir allt mindre. Jag tror mig själv vara relativt skicklig på att parera och åka slalom mellan fällorna, men ser i ärlighetens namn ganska få som gör det. Resultatet blir att hela debatten skys, eftersom priset för ett felsteg är högt och hårt. Och då pratar jag bara om kolleger. Tänker vi på detta i termer av en bredare samhällsdebatt blir möjligheten att delta nästintill noll.

 

Jag skulle nog hävda att vårt offentliga samtal i vissa avseenden lider av ett slags professionalisering som är ytterst beklagansvärd. Endast de som kan väga sina ord på guldvåg, som kan skriva stramt där stramt behövs och som kan slå an känslosträngarna när detta är önskvärt lyckas nå ut med faktiska budskap. Den lite mer debattovane snor in sig och faller i de snubbeltrådar som yrkestyckarna spänner upp för varandra. Få läser med avsikten att faktiskt förstå budskapen. Snarare är stämningen oförlåtande, överkritisk, snarstucken och attackhungrig.

Resultatet blir att den sakfråga eller debatt som olika debattörer, skribenter eller politiker försöker lyfta helt försvinner i ett upprört surrande om ord och begrepp. Samtalen rör sig inte framåt.

Under tiden anländer fler invandrare till landet. Trösklarna till arbetsmarknaden får de föga hjälp att klättra över, men de kan vara lugna för att om de tillskrivs en etnicitet eller om deras problem beskrivs i kategoriform i tryckt text så finns det en armé av skribenter villiga att sätta stopp för detta.

Det är en prioritering som känns mer än lovligt tveksam.

 

Jag vet inte vad ni andra tycker, men jag börjar bli trött på den här ordningen. En tanke är att vi slutar besvara kritik från människor som är ointresserade av konkreta problem.

Arkiv