Ledarbloggen
Sanna Rayman
Sanna Rayman
Just nu analyseras Valu-siffrorna för fullt och nog tål de vändas och vridas på. Att Moderaterna stått på näsan ordentligt är uppenbart, det framstår som ganska osannolikt att de skulle kunna hämta in det succéval som Miljöpartiet har gjort. Socialdemokraterna har möjligen en sportslig att hamna om inte över så åtminstone lite närmare sitt förra resultat, men oavsett vilket så är inte heller deras EU-val någon vidare framgång.
Feministiskt initiativ må landa på samma – 7 procent – som SD i Valun, men Fi är valets stora segrare. Om de inte är fullständigt felmätta tar de alltså plats i parlamentet och etablerar sig på allvar som spelare i svensk politik. Denna storslam är dessutom en smått fantastisk revansch för Gudrun Schyman, som i sanning bevisar sig som en politisk maktfaktor helt i egen kraft. Fi:s framgång är den mer oväntade och omedelbara, vilket gör deras seger till den mer spektakulära, även om gräsrotsrörelsen under våren onekligen har visat att Feministerna är på gång.
SD:s resultat är förstås en seger för dem. Nu etablerar man sig på ytterligare en nivå i politiken och tillskansar sig ytterligare en plattform. Dessutom lär SD:s resultat sannolikt förändras till det bättre jämfört med Valun. På grund av skamfaktorn – att folk som röstar SD drar sig för att berätta det – brukar partiet alltid falla ut starkare än de ser ut att göra i vallokalsundersökningarna. Frågan är bara hur stor skillnaden blir.
Det intressanta framöver blir förstås hur de psykologiska effekterna av detta val kommer påverka nästa. För MOderaterna handlar det om att rycka upp sig, för MP kan det handla om att inte drabbas av storhetsvansinne – för då lär besvikelsen bli stor om man inte lyckas upprepa dagens succé i september. Man bör komma ihåg att Europaparlamentsvalet generellt är ett val där väljarna ger sig själv lite lösare tyglar och testar lite nya grejer. Det innebär bra saker för ytterlighets- och enfrågepartier, men – som vi ser – inte lika bra för de större skeppen som S och M.