Ledarbloggen

Maria Ludvigsson

Maria Ludvigsson

Den ökända SR-intervjun med kulturminister Alice Bah Kuhnke (SR 24/10) är i sig ett stycke skäms-historia som kräver starka lyssnarnerver. Men den är också ett resultat av något lika problematiskt som en okunnig och oerfaren nytillträdd minister: Bristande respekt för vad politiska uppdrag innebär och kräver.

När Löfven och hans rådgivare satte samman regeringen borde de ha utgått från att ett persongalleri med kunniga och rutinerade politiskt skickliga personer vore att föredra. Och för att vara ärlig, sådana personer finns, åtminstone inom S. Men man verkar ha gjort tvärtom, och i stället för att främst söka kompetens, sökte man attribut. Som kön, ålder, facklig tillhörighet, intressegrupp, geografi, etnicitet, kändisfaktor. Man ville ha mångfald i ordets mest ytliga bemärkelse men verkar till stora delar i stället fått enfald.

Alice Bah Kuhnke har gjort karriär inom media, CSR-verksamhet i näringslivet, uppdrag i föreningsliv, som generaldirektör för ungdomsfrågor samt genom diverse styrelseuppdrag. Hon har, vad vi vet, inte någon partipolitisk erfarenhet, men det märkliga är att detta ganska ofta framhålls som en styrka på politiska poster. Ett utbyte mellan politik och andra sfärer är av godo. Men att anta att en person helt utan politisk erfarenhet utan problem kommer att klara uppdraget som departementschef och statsråd, måste anses en smula respektlöst för ämbetet som sådant. Och att det inte är ”bara bara” att anta uppdraget som kulturminister blev plågsamt tydligt i SR-intervjun.

Trodde Bah Kuhnke och den som rekryterade henne att det räcker att känna varmt för demokrati och mångfald samt att i evighet upprepa detta för att klara uppdraget? Det finns anledning att ha respekt för vad politiska uppdrag på hög nivå kräver av kunskap om frågorna i sig, det politiska läget på området samt hur motsättningarna ser ut. Vad handlar uppdraget om och var går skiljelinjerna? Hur är aktuell lagstiftning och hur ser regleringen ut? Vad vill den nya regeringen förändra, på vilket sätt och vilka svåriggheter finns med det? Och var tar det politiska ansvaret och därmed möjligheterna slut?

I samma anda omtalas ibland avhoppade eller icke omvalda riksdagsledamöter (och liknande), som om allt hopp är ute. ”Hen har ju inga erfarenheter från yrkeslivet” heter det ganska ofta… Som om en eller flera mandatperioder i Sveriges högsta politiska organ inte skulle ge några som helst kunskaper eller erfarenheter som kan vara till nytta i andra sammahang.

Vi har alla lite till mans återkommande synpunkter på usla eller duktiga politiker och vi vet, som suportrar under fotbollsmatcher, att uttala oss om vad de borde och hur de borde. Med all rätt! En politiker är förtroendevald och väljarnas förtroende är det som avgör om han eller hon är god nog. Men i grunden finns all anledning att känna respekt för det politiska uppdraget liksom för dem som klarar det med väl godkänt.

Arkiv

Fler bloggar