Vem sätter taxan för yttrandefriheten?

Av säkerhetsskäl stoppar Karlstad universitet en planerad föreläsning med Lars Vilks. Tillställningar där konstnären medverkar är högriskarrangemang och universitetet bedömer att man inte kan garantera säkerheten. I praktiken betyder detta att vi redan dirigeras av terrorhoten, att vår yttrandefrihet redan villkoras av våldet. Trots detta uppenbara får jag titt som tätt mejl ifrån människor som vill diskutera Lars Vilks egen skuld i detta med mig. Folk som frågar mig om inte förtalslagstiftningen borde vara i spel här. Folk som menar att Lars Vilks teckning ”kostar” liv. Folk som säger att religionskritik är viktigt, men…

Är det nödvändigt att måla Muhammed som rondellhund? Ptja, det beror väl på vad man lägger i begreppet nödvändighet. Det är inte nödvändigt som att äta och andas. Å andra sidan skulle ett så högt ställt nödvändighetskrav onödiggöra det mesta i konsthistorien och det är förmodligen inget vi är ute efter. Under de åtta år som förflutit sedan Lars Vilks gjorde begreppet rondellhund världsbekant har frågan om hans nödvändighet dissekerats många gånger. Många gånger har resonemangen landat i slutsatser som är till hans nackdel. Det han har gjort är, enligt många, onödigt. Särskilt i förhållande till ”priset”. (Vilket ska vi återkomma till.)

De som landar där skulle säkert inte skriva under på att all religionskritik eller all blasfemisk konst är onödig. Nej, så säger man inte, det låter antiintellektuellt eller rentav reaktionärt. Sålunda blir mantrat snarare att ”givetvis måste vi ha utrymme för religionskritik, men”. Efter detta men följer vanligen olika utläggningar om den aktuella konstens kvalitet, gissningar om konstnärens underliggande syften eller andra fallspecifika argument som så att säga rättfärdigar att man frångår principen som stavas yttrandefrihet. Dylika ”men” avfärdades med förtjänstfull bestämdhet av Christoffer Röstlund i en debattartikel Aftonbladet nyligen.

Samtalstemat i Köpenhamn var snarlikt det ämne som Vilks skulle tala om i Uppsala för snart fem år sedan, när föreläsningen avbröts då Vilks angreps. Ungefär samma var tänkt att avhandlas i Karlstad. Den tändande gnistan i Uppsala var emellertid inte ögonblicket då Vilks visade sina hundar. Nej, Vilks gick under föreläsningen igenom flera olika blasfemiska konstverk och det var när Vilks kom in på – och visade – delar av ett verk av iranskfödda holländska konstnären Sooreh Hera som tillställningen spårade ur. Filmen visar homosexuella män iförda Muhammedmasker, vilket säkert kan vara jobbigt att se för vissa troende, men samtidigt kan man föreställa sig att det utmanar religionen på ett sätt som många homosexuella muslimer kan tänkas välkomna. Hera hade en gång råkat ut för någonting snarlikt Vilks – de har nämligen båda fått tänkta utställningar inställda/censurerade.

De är inte ensamma. Algerisk-franska Louzla Darabi censurerades av Världskulturmuseet i Göteborg. Och iransk-svenska Fateme Gosheh mötte hoten efter att ha ställts ut på Liljevalchs 2002. Dessa exempel visar att det inte bara är Vilks och några jäkelskapare på Jyllandsposten som önskar utmana Muhammeds avbildningsförbud och/eller kritisera religionen islam. Fler vill ta sig den rätten. De som ifrågasätter Vilks rätt att göra det han gör har att förklara om Sooreh Hera, Louzla Darabi och Fateme Gosheh omfattas av samma no-no som Vilks. Om inte – hur väljer vi ut vilka som får och inte får?

Man kan konstatera att det är olika det där, hur vi behandlar religioner och vad vi anser att de bör tåla. När Lena Philipsson och konstnären fotokonstnären Elisabeth Ohlson Wallin kuppade in en altartavla med två Evor och två Adam i Skara domkyrka blev det lite skriverier när kyrkan valde att lämna tillbaka tavlan. Detta föranledde kritik från programmets båda huvudpersoner. Kyrkans beslut att returnera beskrevs som inskränkt, trots att man – om jag förstår saken rätt – alltså hade tavlan hängande som utställning i några månader.

Ingen skulle komma på tanken att sätta upp en liknande tavla i en moské, än mindre skulle journalister sätta en uppfordrande mikrofon under näsan på den imam som inte ville behålla tavlan efter en längre tids utställning av densamma. Hela tanken är befängd.

Vadan denna skillnad? Tja, en tanke är ju att den svenska kyrkan helt enkelt är luttrad. Den har samlevt med det sekulära samhället så länge att den vet att dess eftersträvansvärda egenskaper stabilitet och trygghet också kommer med en del smådryga påhopp. Det, verkar Svenska kyrkan tycka, är smällar man får ta. Men, att kristendomen är såpass foglig och öppen för kritik och synpunkter utifrån är inte någon medfödd egenskap, utan något som skett över tid. Luttrad är något man blir, inte något man är. Idén att det skulle vara fel att låta andra religioner bli lika luttrade är märklig. Menar man allvar med tanken att det ska gå att leva i mångfald, olika religioner och kulturer sida vid sida, så måste man också skriva under på idén på likabehandling när det gäller såväl kritik som satir av de maktinstanser som religionerna trots allt är.

Detta är den principiella underbyggnad som fallet Vilks borde vila på. Ändå får principerna ge vika. Ändå riktar vi anklagelserna mot honom, inte mot våldsverkarna. Ändå talar folk om hur hans teckningar ”kostar liv”, det sägs att priset för dem har betalats av de som dog i Köpenhamn, att ”konsekvensen” av hans måleri är att människor får sätta livet till.

Jag avskyr dessa formuleringar eftersom de indirekt går med på en växelkurs som inte är vår. Hela tanken med vår yttrandefrihet är att den inte ska ha ett pris. Det ska inte vara kostsamt eller farligt, att nyttja den. Varför skulle vi acceptera några militanta fanatikers taxa på yttrandefriheten??? Den prissättning de håller sig med är ytterst konkret, för övrigt. Priset på Vilks huvud är 100 000 dollar för ett ”vanligt” mord, 150 000 dollar om man ”slaktar honom som ett lamm”. Att vi i vår debatt ekar denna barbariska syn på mänsklig kommunikation är helt orimligt.

För nej. Två människors död är inte en konsekvens av en teckning. Människor har inte dött på grund av en man med en penna.

Människor dör på grund av fanatiska män med vapen. Det är dem vi ska rasa mot, inte tecknarna, målarna och satirikerna.