Ledarbloggen

Ledarredaktionen

Ledarredaktionen

Enligt Bloombergs äger Europeiska centralbanken (ECB) och de centralbanker som ingår där 40 procent av den grekiska offentliga skulden. De fyra överlägset största bidragsgivarna är i kraft av sin ekonomiska tyngd Tyskland, Italien, Spanien och Frankrike. Så om Tyskland en gång ville undvika att finansiera grekiska underskott har landet misslyckats.

I en sista appell till väljarna inför dagens val vädjade den sittande grekiska finansministern Gikas Hardouvelis: ”Vi lämnar nu memorandumen. Grekland behöver inte längre lån.”

En välvillig tolkning av uttalandet är att Grekland inte behöver låna ännu mer. För lån har landet så det räcker – motsvarande 185 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Etthundraåttiofem procent av BNP är mer än en nation normalt klarar av. Japan slår förvisso Grekland i skuldligan, men japanerna har i allt väsentligt lånat av sig själva. Det kan man förvisso konstatera att även grekerna gjort. Grekland har som EU-medlem i huvudsak lånat av EU. Men EU är ännu inte en nation – det finns inget kommunalt utjämningssystem på europeisk nivå. Att länderna har samma valuta är inte samma sak som att de har samma finansdepartement.

Lån är i fallet Grekland en eufemism för ”bidrag”. Skulle landet betala marknadsränta på de 185 procenten vore det redan bankrutt. Men subventionerad ränta är ett lågt pris för att hålla samman eurozonen. Så länge Grekland inte följs av fler länder kan kostnaderna hållas under kontroll. Faller Grekland så faller kanske Spanien. Och då faller kanske euron.

Det är inte med lätt hjärta som de tyska politikerna öppnar plånboken. När tyskarna övergav D-marken var det under förespegling att euron skulle bli en lika hård valuta. Och tyskarna blev bönhörda – reglerna för ECB är strikta. Det har varit oerhört svårt för ECB att möta eurokrisen med sedelpressarna – något som gjort att EU fastnat i deflation och stigande skuldbörda. Men budgetdisciplinen i medlemsländerna är desto svagare.

För tyskarna är det som att tvingas låna ut pengar till en slarvig kusin som kanske kommer att kunna betala tillbaka om några år. Den tyska nationen står inte och faller med pengarna – det är i nuläget mer en fråga om principer. Men när den slarviga kusinens storebror inte heller kan hålla i stålarna blir läget akut.

Hotet om att Grekland eventuellt inte vill eller kan betala har fått alla att gå samman. ”Vi ska göra allt det som behövs för att hålla ihop”, sade släktens överhuvud Mario Draghi. ”ECB ska ansvara för allas skulder – en för alla, alla för en. Men högst trettiotre procent – någon måtta får det vara.”

Men som i alla familjer är det vissa som har större behov av hjälp än andra Grekland tänjer på gränserna – landets skuld till ECB överstiger redan gränsen på 33 procent och det är osäkert om Grekland kan vara med i bankens satsning på ”kvantitativa lättnader” – byte av skuldebrev mot pengar. Dessutom finns det inte mycket kvar att köpa – och det som finns har skräpstatus.

Alex Tsirpas, ledare för Syriza – vänsteroppositionen som leder opinionen i Grekland – inser att förhandlingsläget för Grekland är ganska starkt. EU och ECB kommer bara att låta Grekland gå sin väg om de tror att allt ändå är förlorat. Det är därför sannolikt att Grekland kan förhandla sig till bättre villkor i låneprogrammen.

Ingen känner heller till Syrizas verkliga agenda – vill de vara kvar i euron, eller är det bara något de säger för att inte skrämma väljarna? Om Syriza blir störst kan partiet räkna med 50 extra bonusplatser i parlamentet Det är då inte långt kvar till de 151 som krävs för att bilda en majoritetsregering – något de skulle kunna göra med stöd av Pasok, de gamla socialdemokraterna som numera bara har omkring fem procent av väljarna bakom sig.

Mycket talar för att Grekland får en någorlunda stabil regering. Osäkerheten är större om vart regeringen vill ta landet. Men oavsett detta står en sak redan klar – det blir tyskarna som betalar.

Mattias Lundbäck, forskare på Ratio, bloggar på ekonomism.us

Arkiv

Fler bloggar