I Arabyskolan i Växjö har pojkarna bättre betyg än flickorna. Det sticker ut lite från hur det brukar se ut i landet generellt, där töserna överlag presterar bättre än gossarna. Man skulle kunna tänka sig att om någon åtgärd vore påkallad i sammanhanget vore det att titta lite närmare på vad det är som gör att pojkar ständigt klarar sig sämre.

Men det handlar inte den här nyheten om. Den handlar i stället om att rektorn i Arabyskolan, Judit Béres Lagerquist, har reagerat på att pojkarna på just hennes skola klarar sig bra. Så kan vi inte ha det, tänkte hon kanhända, och sökte en slant från Skolverket, som i sin tur biföll 80 000 kronor till ett jämställdhetsarbete med syfte att förbättra flickornas studieresultat.

Det är lätt att håna och göra sig lustig det här eftersom det så oerhört tydligt kan tjäna som illustration för en sorglig enögdhet när det kommer till jämställdhet, en enögdhet som ofta leder till att man missuppfattar jämställdhet som något slags projektarbete för endast kvinnors och flickors väl. Jag kan inte låta bli att tänka på när jag besökte ett universitet i Betlehem och personalen stolt berättade att över 60 – eller om det var över 70 – procent av studenterna där var kvinnor.

Okej. Kontexten är radikalt annorlunda och i Palestina behövs säkerligen en rejäl satsning på kvinnors utbildning. Men det blir lätt så där. Att vi ser pendelns kraftiga kränganden som framsteg, utan att fundera på det faktum att den förmodligen kommer svänga tillbaka.

Egentligen är den reaktion vi ser hos Arabyskolans rektor inte alls fel. När något sticker ut väldigt är det naturligtvis läge att undersöka vad man gör fel – och på Arabyskolan verkar problembilden knepig och väl värd att undersökas.

Problemet är bara att vi aldrig hört talas om någon rektor som reagerat och agerat på samma sätt i pojkars favör. Och numera är pojkarnas vikande prestation knappt längre något som rektorer reagerar på – det har blivit ett accepterat normaltillstånd.