Annons

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

När jag läser om Breivik och att han sitter och skickar brev till extremister, bland annat i syfte att skapa ”ett nätverk för extremister utanför fängelsemurarna som ska bära namnet Conservative revolutionary movement” funderar jag över det här med intagnas kommunikationsrättigheter.

I fallet Breivik skrivs det att ”Fängelset har fått besked från justitiedepartementet att breven ska ses i en kontext med manifestet och de handlingar han begått”. Exakt vad det innebär vet jag inte, men det låter inte gynnsamt för Breivik, även om fängelsedirektören Knut Bjarkeid inte vill berätta för pressen om breven har stoppats eller lagts på lådan.

 

I svensk kriminalvård råder rätt tuffa tekniska/kommunikativa begränsningar på en fängelseintern. Mobiltelefoner är inte tillåtna och telefoni är överlag kringgärdat med en hel del regler. Även brev kan granskas och läsas, vilket varit föremål för en del protester. TV är tillåtet, men iPads, smartphones och andra fiffigheter är det bara att glömma. Ja, hela internet är off limits om du hamnat bakom galler.

På ett sätt måste nästan fängelsestraff idag betraktas som lite tuffare än förr. Åtminstone för den som har en del av sitt sociala liv förlagt till internet, vilket ju fler och fler har. Förr blev du av med fikastunder, biobesök, promenader, telefonsamtal – ja allt som konstituerade ett fritt liv i ett fritt samhälle om du hamnade i fängelse. Det där förlorar du idag med, men lägg till att idag är möjligheterna till socialt liv och samvaro större än igår. Det gör förmodligen också att vi utnyttjar dessa möjligheter mer frekvent och därmed också känner oss isolerade snabbare. Vi har vant oss vid att slå ihjäl tid med att smågnabbas på Facebook eller få lite medkänsla i en förkylningsstund via en stunds chat. För en del är nätsamvaron nästan större och viktigare än den som sker IRL.

 

Beroende på om Breivik döms till tvångsvård eller fängelse kommer hans vardag se lite olika ut, läser jag i Aftonbladet. Blir det tvångsvård kommer han, av artikeln att döma, rentav ha viss tillgång till elektronisk kommunikation, dvs internet. Övervakad förvisso, men jag reagerar ändå.

I fallet Breivik är det uppenbart att han hade ett mycket aktivt internetliv som dessutom var knutet till den persona vi känner honom som. I någon mening var hans internetliv kanske sannare än det sociala liv han hade IRL, där ingen visste något om hans livs fasansfulla projekt. På nätet var han åtminstone sig själv i viss utsträckning. Att tillmötesgå honom genom att ge tekniskt utrymme för mer av detta sociala liv förefaller minst sagt ogenomtänkt. Varför i all världen då?

 

Breivik har bevisat sig tålmodig. Det syns också nu, när han träget försöker fortsätta sina projekt, även om han i nuläget tvingas göra det brevledes. Om jag finge råda skulle han varken få internet eller korrespondensmöjligheter. En tv, gärna med rullande Sex & The City-repriser, låter lämpligare. Hur det blir återstår att se när domen slutgiltigt faller, framåt hösten.

 

Arkiv