Annons

Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Den 30 april 1975 intog nordvietnamesiska trupper presidentpalatset i Saigon. Samma dag kapitulerade Sydvietnam. Kriget var över. Redan två veckor tidigare hade de röda khmererna – understödda av kommunistregimen i Hanoi – intagit Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Senare samma år föll också Laos i kommunisternas händer.

I Sverige var många glada.

När utrikesminister Sven Andersson läste upp utrikesdeklarationen i mars 1976 förklarade han:

”Nu har krigen i Indokina äntligen upphört. Folken där kan under fred och oberoende börja bygga upp sina länder efter det moderna krigets ohyggliga förödelse.”

Verkligheten såg annorlunda ut. I t ex Kambodja pågick ett folkmord som tog slut när Vietnam invaderade och tog makten 1979. Då hade röda khmererna tagit livet av 1,7 miljoner människor – en femtedel av landets befolkning.

De röda khmererna införde en ny tideräkning, man skulle börja om från början. Alltså startade man från år noll. Väck med privat ägande, bort med pengar och förbjud religion. Det var några inslag i det som hyllades som en Mao-influerad utopi. Tvångsarbete, tortyr och mord ingick i den kommunistiska diktatur som etablerades.

30 år efter röda khmerernas fall har den första rättegången mot fem av förövarna inletts i Kambodja. En av dem är Kaing Guek Eav – mer känd som Duch – som var chef för det beryktade fängelset S21. 16 000 män, kvinnor och barn kom till fängelset – 20 kom därifrån med livet i behåll.

Det är naturligtvis glädjande att rättegången inletts. Men hela processen att ställa folkmördarna till ansvar är trög och det finns anklagelser om att den styrs bort från den del av toppskiktet som fortfarande är i livet. Premiärminister Hun Sen tillhörde själv de röda khmererna.

Men kanske kan det bli början till ett annat slags år noll. Men det är inte bara i Kambodja som det är viktigt att man ser sig om i backspegeln. ”Vi” var både åskådare men – som del i stöd- hyllningskören – också medaktörer.

Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots leende (Atlas 2006) skildrar på ett skrämmande sätt sektvänsterns oförmåga att hålla verkligheten på avstånd. Men det var inte bara sekter som satt fast i vänsterfällan. När kritiken kom mot de röda khmererna stod den ledande S-aktivisten Birgitta Dahl fast. Hon beklagade att ”vi faktiskt inte har kunskaper, direkta vittnesbörd, för att kunna avvisa de lögnaktiga påståendena om Kambodja”.

Olof Palme sade ingenting – trots att han redan i mars 1974 hade fått rapporter av av amerikanska journalisten Henry Kamm om hur röda khmererna for fram i de områden som man behärskade. Palme skulle överväga ett uttalande men det uteblev (Marco Smedbeg, Vietnamkrigen, Historiska media 2008). Är det inte dags att bryta tabuet och begrunda det svenska Indokinaengagemanget anfört – vid sidan av Palme – av kulturstorheter som Olof Lagercrantz och Sara Lidman?

Nog vill man gärna att djupet i granskningen ska gå längre än den som författaren och socialdemokraten P O Enquist har gjort. 1975 skrev han om tvångsutrymningen av Phnom Penh:

”I åratal våldtog västerländsk imperialism ett asiatiskt land, dödade nästan en miljon människor, förvandlade en vacker kambodjansk kulturstad till ett ghetto, till ett horhus. Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att dess fina stad måste återställas.”

I boken Ett annat liv (Norstedts 2008) skriver han rätt och slätt att det som följde var fasansfullt men att i skrivande stund tyckte han sig ha ”fullständigt rätt”. Här skulle man tycka att det var läge att problematisera världsbilden och USA-hatet. I stället verkar den stora gåtan för Enquist vara att orden har följt honom genom åren.

Och svaret är att: ”Några tycker genuint illa om honom”.

Ja, livet är grymt.

Arkiv