Pirrigt värre på Schymans Österlen

I en bitvis intressant dokumentär skildrade P1 i söndags Gudrun Schyman, eller kanske snarare hennes och Fi:s relation till hemkommunen Simrishamn. Schyman själv har gärna velat utnämna kommunen till sitt partis skyltfönster, men i själva verket har FI:s möjligheter att påverka lokalpolitiken varit skrala. I dokumentären skildras lokalpolitikens uppförsbackar under valrörelsens intensiva skede, det vill säga när fixstjärnan Schyman är på ständig turné, medan Fi:s övergivna och smått uppgivna Simrishamnspolitiker försöker hålla fortet på hemmaplan.

En vanlig reflex bland politiker som inte når de framgångar de själva anser sig förtjäna är, förstås, att skylla på väljarna. Budskapet och politiken är rätt, det är bara väljarna som inte är tillräckligt smarta/framsynta/progressiva/genomtänkta för att kunna ta till sig det. Inte heller i Fi:s skyltfönster Simrishamn uteblir den sortens analys. I programmet levereras förklaringen till den uteblivna genomslagskraften av konstnären Jenny Ahlström, boende på Österlen, men inflyttad från Stockholm:

”Eftersom det inte händer nånting här. Man äter och man bajsar. Men ingenting av direkt högkultursvärde. Eller språkligt liksom. Då är det väl inte nåt som pirrar till i hjärnan så ofta helt enkelt. Den aktiveras väl inte hjärnan, skulle jag tro va, så mycket.
Men det kanske är så att här har man ju alltid hållit på med spaden och, ja, spaden har ju funkat i många hundra år och då kanske man tänker att ”vad är det här för nymodigheter?”, feminism, jämställdhet och sådär. Det är lite provocerande ord.”

Det finns säkert människor som provoceras av ord som feminism och jämställdhet, men ännu mer provocerande är den elitistiska synen på folk som inte delar ens politiska utblick. Citatet vållade inte helt förvånande viss debatt i Ystads allehanda, bland annat via en insändare och en (dessvärre låst) krönika. Och igår mynnade fadäsen ut i att irritationen på bygden tvingade fram en ursäkt från Fi och Schyman. Pirrigt!