Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Tove Lifvendahl

Tove Lifvendahl

Inför dagens demonstration i Kärrtorp har det förekommit åsiktsutbyten i sociala medier som handlat om arrangörerna Nätverket Linje 17 och huruvida de tillräckligt tydligt tagit avstånd från grupperingar på den extrema vänsterkanten, AFA och Revolutionära Fronten, som förespråkar våld som metod för samhällsomvandling. Det är en viktig fråga, och nätverket är alltjämt svaret skyldig. Nätverkets information om det praktiska inför demonstrationen, uppmanar dock att ”om det mot förmodan dyker upp några som vill provocera och förstöra vår fest, låt i första hand demo-vakter och poliser lösa situationen”.

Rätten att demonstrera är lika viktig som de andra friheter som sammantaget ger begreppet demokrati en verklig innebörd. Och de har betydelse. ”Finns det någon utredning om ifall något blir bättre/förändras av demonstrationer?” undrade en nyfiken röst på Twitter häromdagen. Svaret på den frågan måste åtminstone när det gäller den förändrande kraften vara ja, om man tar i åtanke alla de vetenskapliga studier som gjorts kring valda avgörande skeenden i samhällsdebatten; ett par exempel är 4 oktober-demonstrationen mot löntagarfonderna vars massiva uppslutning hade en tveklös inverkan på aktörerna i striden, och Göteborgskravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg och besöket av George W. Bush.

Två mycket skilda manifestationer i olika tidsanda, med skilda mål, aktörer, utfall och efterverkningar. I det förra fallet blev det såsom demonstranterna önskade – löntagarfonderna avskaffades. I det senare exemplet skulle gissningsvis flertalet demonstranter som uttryckte missnöje över upplevt demokratiunderskott i EU sannolikt inte säga att saker blivit bättre, men händelserna kom på annat sätt att få rätt långtgående konsekvenser, inte minst för Attac-rörelsen som var en framträdande röst i samhällsdebatten då. Nätverket blev hårt kritiserat efter kravallerna för att inte tillräckligt tydligt ha hållit den autonoma, våldsbejakande vänstern på avstånd, och luften gick ur. (Läs f ö gärna den eftertänksamma krönikan av Olav Fumarola Unsgaard i Arena 18/6)

Ur Göteborgskravallerna 2001 finns en viktig lärdom att dra: Det räcker inte bara att ta avstånd från våldet i retoriken. Man måste också vara beredd att göra det i praktiken. Även om det är obekvämt och skapar dålig stämning. Jag skulle vara beredd att gå sida vid sida med maskerade personer som på grund av att de levde i en utsatt situation inte kunde visa sitt ansikte. Men att gå i samma tåg eller delta på samma manifestation som personer beredda och utrustade för att bruka våld för sin åsikts skull är ett ansvar jag inte kan överlåta på någon annan. Stannar jag i ett sådant sammanhang, är jag moraliskt medansvarig för det som händer.

Det har nu hållits flera fredliga manifestationer och demonstrationer mot rasism och nazism i Sverige, och fler är planerade. 23 städer i Sverige har hittills haft eller planerar att ha manifestationer. Det är fantastiskt bra. Ty även om demonstrationer sällan lyckas övertyga någon som inte vill bli övertygad, är det ett mycket effektivt sätt att skapa vi-känsla och stärka dem som deltar. Samt skicka en signal till andra. Och så länge Sverige rymmer nazister som öppet sprider sitt hat mot andra människor, bör vi andra lika öppet visa vad vi tycker om det.

Förhoppningsvis kan vi senare idag rapportera att en av de största fredliga manifestationerna mot nazism har ägt rum i Kärrtorp, och att det blev den folkfest som arrangörerna och många av dem som planerar att vara med, önskar. Vi är många som av praktiska skäl inte kan delta, men som kommer att vara med i tanken. Ett medskick dock: Ni som deltar ska känna er stolta över att ni använder er demokrati till att uttrycka försvar för densamma, men ni har också var och en ett personligt ansvar för det ni bidrar till att legitimera under denna demonstration. Dyker det upp personer – som kanske till och med uttrycker samma åsikter som ni – men som uppenbart är ute efter att skapa tumult, bruka våld eller på annat sätt kränka andra – acceptera det inte.

Gör vad Attac och de andra skulle ha gjort i Göteborg: vägra gå med de maskerade, våldsbenägna, om de inte tar bort sina masker och lägger ner sina tillhyggen. Bilda mur, ring eller vad som helst och visa att demokratin är starkare än deras rädsla, feghet och hat. Förklara att de inte har något att hämta i dagens demonstration. Finns det en risk för er egen säkerhet är min uppmaning att sonika lämna, gå därifrån, för att inte ge dem den plattform de önskar.

Demonstrationer i sig kan ses som ett uttryck för mod (även om skillnaden mellan ett förstamajtåg i Sverige och en oppositionell manifestation i Ryssland är stor). Vissa sammanhang kräver inte så mycket av den enskilda, förutom tiden och engagemanget. Min förhoppning är att alla ni som demonstrerar i Kärrtorp idag, bara får njuta av den starka upplevelse av engagemang och delaktighet som rätteligen kan kännas. Att ni får styrka att fortsätta stå upp för ett demokratiskt samhälle, där nazism inte äger plats. Och att ni förmår – i det beklagansvärda fall det behövs – visa det civilkurage som demokratin bör kunna kräva av oss som åtnjuter den.

Arkiv