Är FHS verkligen en god idé?

Försvarshögskolan har sedan årsskiftet en ny rektor. Romulo Enmark har höga ambitioner och vill se en rejäl satsning på att bygga ut verksamheten. Inget fel i det. Men frågan är om Enmark inte redan har försuttit chansen att göra något bra av en riktig problemskola. Handlingsbehovet är i alla fall akut om han ska en chans att utnyttja det utrymme som en ny och utifrån kommande chef har.

Att lyfta bort fuskprofessorn vore en signal om att skolans ledning inte bara var rörd utan också rejält skakad. Men han är fortfarande kvar.

Att snabbt agera på revisionsbyrån KPMG:s förödande granskning av den 4:e maj 2011 (Översyn av den interna kontrollen vid institutionen för ledarskap och management, ILM). I denna avslöjas  allvarliga missförhållanden knutna till tre personer – vilket kastar en orättvis och dyster skugga över den stora majoritet anställda vilka inte har haft problem med att förstå vilka regler som gäller.

Skolans ledning har dock ännu inte kommit till skott i fråga om ansvar. Det är också en signal – och långt starkare än att ILM läggs ned och de olika verksamheten förs över till andra enheter.

Det blir också intressant om man förmår ta tag i annat som surrar, t ex fäder som anställer söner.

Det är på något sätt symptomatiskt att den översyn och det utvecklingsarbete som pågår först kommit till stånd efter hårda påtryckningar från Högkvarteret, vars beställningar håller verksamheten i gång.

Om FHS ska vandra Enmarks väg behövs inte bara kulturförändrande åtgärder och organisationsförändringar, utan även modet att göra en omstart på personalsidan (vid sidan av civilisterna består personalen av personer som har tjänstledigt från försvaret).

I Enmarks vision ligger att under en tioårsperiod skapa ett riktigt drömslott med forskarutbildning, ett tiotal professorer och många, många fler docenter. Tanken är Försvarshögskolan ska bli så stor att den blir självförsörjande på professorer, etc.

Men är det verkligen en god idé?

Så här skrev professorerna Mats Alvesson och Bo Rothstein på DN-debatt 28/8 under rubriken Intellektuell inavel hot mot forskningen i Sverige.

”Det första är att sätta stopp för den systematiska intellektuella inavel som dominerar systemet. Men detta menar vi att svenska universitet som regel anställer de forskare som de själva har utbildat. Det är vanligt att svenska forskare tillbringar hela sitt yrkesliv på samma institution, det gäller särskilt de äldre och tyngre universiteten, som står för huvuddelen av den inflytelserika kunskapsproduktionen. I de ledande forskningsnationerna i världen tas det för givet att man inte skall anställa sina egna doktorer utan att mobilitet är värdefullt. Man värnar om meritokrati, öppen konkurrens och betydelsen av nya impulser.

Det finns visserligen enskilda (och lysande) undantag men generellt innebär den svenska traditionen att den bästa strategin för doktorander är anpasslighet och konformism där man socialiseras till att följa de etablerade tankesätten på den egna institutionen. Håller man sig väl med andra kan man gärna få en hyfsad karriär genom lokalt stöd och slippa krav på att åstadkomma internationellt framstående kunskapsbidrag. Det säger sig själv att detta inte är god grund för kreativitet och nytänkande.”

Alternativet med FHS i monopolställning är kanske inte så lysande….

Det finns inte heller något som säger att det är ett måste att just FHS ansvarar för officersutbildningen. Sverige är nog för litet för att upphandla utbildningen på entreprenad som man gör i Storbritannien, men ska man följa den internationella trenden handlar det om att utveckla en modell med civil utbildning som sedan byggs på med militär stabsutbildning.