X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

”Medierna tiger om hedersmordet”, skriver Saga Rosén, ledamot i Riksföreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime (GAPF) på Newsmill. När hon skriver hedersmordet menar hon det fall som pågår i Göteborgs tingsrätt, vilket jag bloggade om igår.

Det var en halvkrånglig bloggpost att skriva ska jag tala om. Vi talar alltså om en pågående rättegång, vilket gör det högst olämpligt för medieverksamma som jag att alls använda formuleringen ”hedersmordet”, vilket Rosén önskar sig när hon ställer frågan: ”Varför skriver en av Sveriges största tidningar om ”kafémordet” istället för om hedersmordet?”

 

Skälet till varför är enkelt. Något hedersmord i ordets rättsliga bemärkelse finns ju faktiskt inte förrän någon är fälld för ett sådant. Således bloggade inte heller jag om ett sådant, däremot beskrev jag en pågående mordrättegång i vilken man misstänker hedersmotiv och resonerade därefter kring närliggande frågor, bland annat genom att återberätta mina intryck från ett seminarium om bland annat tvångsgifte som GAPF arrangerade tillsammans med Liberala Kvinnor häromveckan.

 

Tiger medierna då? Mja. I min bloggpost länkade jag till två nyhetsartiklar som rapporterat om rättegången i Göteborg. Ekot berättar om fallet och kallar det förvisso ”cafémord”, men som jag nyss beskrev är hedersmord inte en rimlig rubricering av medier i nuläget. Ekot berättar dock om bakgrunden på ett sätt som gör att ingen kan missförstå vilka misstankarna är:

”Den nu åtalade mannans dotter hade haft ett förhållande med den dödade mannen och enligt kammaråklagare Stina Lundqvist var detta något som stört den åtalade och svärtat ner familjens heder.”

I GP berättas omständigheterna än mer ingående.

 

Men, kan Saga Rosén ändå inte ha en poäng i att medier mörkar och tiger om hedersvåld? Jovisst. Kanske ligger det ändå något i att pojkar och män som drabbas inte blir lika omskrivna som kvinnor, jag vet inte. För egen del rangordnar jag på intet sätt tragiken i fall som exempelvis Abbas Rezaii och Fadime Sahindal och utan att kunna kvantifiera antal artikel minns jag nog båda fallen som i högsta grad omskrivna och uppmärksammade.

Däremot tror jag precis som Rosén att det finns en schablonbild och även viss okunskap kring att också killar kan drabbas av hedersvåld, liksom att kvinnor lika ofta kan vara de som utövar förtrycket. Dock tycker jag att det är att ta i när Rosén hävdar att ”ändå upprätthåller media bilden av att hedersvåld är samma sak som ”mäns våld mot kvinnor”.” Lite längre än så tycker jag nog att medierna har kommit i sina distinktioner, även om det alltid finns rötägg och tyckare med andra agendor.

 

När det gäller den relativa tystnaden kring det aktuella fallet i Göteborg har jag en mer närliggande förklaring till att många plötsligt blev försiktiga och den är att det har varit flera eventuella fall i flödet på senare tid. Fall som nog har lärt en del journalister att försiktighet är en dygd. Vi har bland annat haft en balkongolycka och ett tragiskt självmord i Skärholmen och jag gissar att fler journalister än jag ofta följer fall som dessa bland annat via sparsam och skakig information som sipprar ut från huvudsakligen polisen, men ofta också via kontakter i nätverk som till exempel GAPF. Ofta sitter man då där med bara brottsstycken av information, rykten och sin egen känsla av om det är ”något” eller inte.

Ovan nämnda Skärholmsfall omtalades till en början som eventuellt hedersmord i början på grund av olika omständigheter i flickans familj, men sedan obduktionsrapporten inte visade några tecken på mord och sedan polisen genomfört ytterligare förhör m.m lades utredningen ner. Då hade många skrivit notiser om ärendet och kanske även sett anklagelser kastas ut och raderas i diverse Facebookgrupper där såväl allmänhet som vänner och anhöriga sörjde och hanterade händelsen.

Bara att se sådant gör en skribent rätt ödmjuk inför riskerna med att publicera innan man är säker till 110 procent.

 

Problematiskt nog finns det alltid mindre ödmjuka publicister i våra sociala medier. Således noterade jag ett flertal anonyma tweets från mer eller mindre främlingsfientliga konton som utropade att PK-medierna ”mörkade hedersmordet” i Skärholmen. Detta alltså om ett fall som lades ner redan på utredningsstadiet.  Förmodligen tycker personerna bakom dessa utrop fortfarande att vi mörkar. Det säger mer om deras syn på rättsprinciper än det säger om mediernas grad av ”PK”.

Vart vill jag komma?

Jo. Jag har full förståelse för den frustration som Saga Rosén, och många av dem som med henne jobbar för att uppmärksamma och motarbeta hedersförtryck, kan känna. Jag känner den själv när lagstiftning tar tid och debattörer eller politiker bagatelliserar eller rentav förnekar problematiken. Men jag vill ändå be om tålamod och förståelse för det nödvändiga ansvarstagandet. Att tulla på det är inte ett bra alternativ.

 

Saga Rosén är troligen i en position där hon ofta vet mer om många hedersfall än vad journalisterna gör. Hon befinner sig mitt i de sociala kontaktnät där flera av landets akut hedersutsatta rör sig. Hon och hennes kolleger känner till bakgrunderna innan de drabbades tillvaro blir brott och/eller rubriker. Gissningsvis påverkar hennes kunskapsmässiga försprång också hennes intryck av hur medierna behandlar saker. Det som för henne är glasklara fall som borde generera feta rubriker, är för oss ett par oklara rader i ett TT-telegram eller en pyttebeskrivning på polisens hemsida.

Jag delar helt uppfattningen att mer kunskap behövs och att frågan bör belysas så ofta som möjligt för att på så vis öka kunskapen hos polis, myndigheter, medier, politiker och allmänhet.

Men det är aldrig en lösning att bli slarvig med fakta eller skicka ut förhastade slutsatser i tryck. Det tror jag egentligen att Saga Rosén håller med om.

Med detta sagt hoppas även jag att fallet i Göteborg blir mer omskrivet än de få artiklar jag länkat ovan. Men omskrivet på ett ansvarsfullt sätt.

Arkiv