Nu måste Alliansen ta ansvar för Aftonbladets julefrid!

”Kom igen nu, snälla SD och Alliansen. Vi förstår hur ni tänkte, men det här har faktiskt gått för långt. De flesta av oss vill faktiskt bara ha jullov nu.”

Aftonbladets ledarsida uppmanar idag SD och Alliansen att ta ansvar för Karin Petterssons julefrid. Det må vara en god gärning att göra det, men det är ändå lite mycket begärt att politiken ska ha detta som syfte. ”Valet är faktiskt över”, konstaterar Pettersson förhoppningsfullt och beskriver hur ett extra val skulle störa människors kakbak och julhandlande. Jag tror hennes oro är överdriven, människor i allmänhet skulle säkert inte bli lika omskakade som Pettersson om vi nu hamnade i ett nyvalsläge. Men framför allt, det är fortfarande långt till detta scenario.

Pettersson tycker att Annie Lööf och Alliansen är ansvarslösa som inte har en plan för vad de gör om regeringens budget faller, ansvarslösa som hänvisar till att statsministern är den som har ansvar att styra riket.

För det första. Poängen är sann – det är Löfvens ansvar. Exakt samma resonemang fördes av S i opposition, man förklarade med all önskvärd tydlighet för Alliansen att det inte var oppositionens uppgift att lotsa regeringens budget i hamn. Ingenting skiljer då från nu.

För det andra. Hur kan Karin Pettersson vara så säker på att Alliansen inte har funderat igenom sitt handlingsutrymme i den händelse att budgeten faller? Om Alliansen har en plan, eller troligare en plan A, B och C och D, tror Pettersson verkligen att det vore ett toppdrag av Lööf att berätta om den i Ekots lördagsintervju? Nä, kanske inte va?

”Det är stiltje i opinionen”, skriver Pettersson vidare och hänvisar till den färska SCB-mätningen. Det är i huvudsak sant, men om någon förändring i denna SCB höjer ögonbrynen så är det väl SD:s skutt uppåt från förra SCB:n. Men när det blir dags för Pettersson att dra slutsatser så återgår hon till det socialdemokratiska önsketänkandet om valresultatet:

”En överväldigande majoritet av svenska folket röstade nej tack till att högern ensamma skulle fortsätta styra landet.
De ville inte ha en dålig a-kassa, fortsatt sänkta skatter, en ojämlik skola och vinster i välfärden. De ville inte ha fortsatt blockpolitik.
Det resultatet har inte ändrats.”

Ingenstans i valresultatet – eller den i huvudsak stillsamma SCB:n – kan man finna fog för dessa påståenden.

En gång för alla: Nej. Det finns inget tydligt eller rungande nej till ”högerpolitiken” i valresultatet. Det sammanlagda valresultatet för regeringspartierna S och MP blev rentav lägre i år än 2010!  Inte heller Vänsterpartiet firade de framgångar alla trodde att de skulle göra som den tydligaste vänsterrösten med det högst rungande nej:et. Den enda sakpolitik som möjligen kan dras ur valresultatet är att fler styrdes av migrationsfrågan, vilket även SCB:n nu visar.

Pettersson tycker att Stefan Löfven har stått med utsträckt hand så mycket att det angränsar självutplåning. Nåja. Hans agerande i pensionsfrågan nyligen var snarare ägnad att förnedra Alliansen. Det är med de borgerliga S har en pensionsöverenskommelse och normalt hyfs när man bjuder in andra är att försäkra sig om att alla i ursprungsgruppen är med på det. Alliansen hade tidigare tydliggjort att man inte var det, Löfven struntade i detta och bjöd in MP ändå. Självutplånande? Knappast.

”Kom igen”, vädjar Pettersson avslutningsvis. ”Vi förstår hur ni tänkte.”

Det är en ganska avslöjande liten mening det där. Redan föreställningen att övervägandena är desamma i Alliansen som hos SD är ju totalt felaktig. SD:s utgångspunkt i omröstningen är givetvis en annan än Alliansens. SD är ett protestparti och har denna dimension att förhålla sig till, Alliansen har sitt samarbete, sin budget och vård av sin genomförda politik att resonera kring.

”Vi förstår hur ni tänkte”, försäkrar Pettersson.

Mycket lite tyder på hon verkligen gör det.