Annons

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Under veckan har hashtaggen #värtattförsvara blivit populär på Twitter. I tweets har folk givit sina exempel på företeelser och platser i Sverige som är värda att försvara. Syftet är förstås att uppmärksamma riksdagspartierna om vikten av ett bättre försvar, så här i förhandlingstider. Här kan man till exempel läsa bloggaren Fredrik Antonssons/Sjätte Mannens take på twitterkampanjen.

Söker man på Twitter hittar man en kavalkad av vackra bilder och tänkvärda kommentarer. En vallokal, natursköna miljöer, universitetsbyggnader, yttrandefrihet, förskolor – alla förenas de av tanken att de är en del av det som är Sverige – och därmed något som är värt att försvara.

 

Det är helt enkelt en fin kampanj vars innehåll kan fyllas av alla och envar – vilket i sig speglar vikten av försvaret. Det vi har att försvara är ju just alla. Varje medborgare i detta land omfattas – eller ska i alla fall omfattas – av försvar från yttre hot. Det är hela poängen med att ha ett försvar. Att staten garanterar vår säkerhet gentemot aggressioner och illasinnade avsikter.

Försvarsmakten är den organisation som arbetar för denna trygghet. Med knappa medel, men dock. Uppgiften är ädel och verkligen ingenting att rynka på ögonbrynen åt. Försvaret är vårt skydd i händelse av krig. Att vårt behov av skydd tilltar är uppenbart. Det finns en anledning till att de nordiska länderna knyter ytterligare band på försvarsfronten just nu. Det räcker att se sig om i världen för att förstå att ett försvar de facto kan utgöra skillnaden mellan våld och oro eller möjlighet att leva trygg, bilda familj samt vila i tanken att också våra barn och barnbarn kommer ha möjlighet att göra samma sak, under trygga förhållanden.

 

Nu läser jag på Twitter att Försvarsmakten inte är välkommen att delta i detta års Nationaldagsfirande i Umeå. Motiveringen, ska enligt ett publicerat brev, vara att:

”årets firande kommer att genomföras i andan av att välkomna ’nya svenskar’ vilket de såg kunde undermineras av vår (Försvarsmaktens) närvaro.”

Jag klurar fram och tillbaka på det hela, men blir inte klok på om det finns någon väl dold logik här, eller om alltihop bara är komplett ologiskt och dumt. Det hela har bekräftats och kommenterats på Twitter av Försvarets informationsdirektör Erik Lagersten, som formulerar sig väl:

”Maa frågor kring nationaldagsfriande i Umeå. Uppgifter som cirkulerar stämmer. Har pratat med förbandschefen som bekräftar detta. Försvarsmakten avser återkomma till frågan. Det är inte avståndstagande till statens samhällsbärande funktioner som ska manifesteras på nationaldagen utan snarare tvärtom. Resonemanget är olyckligt och inte helt genomtänkt.”

Ja, sannerligen.

 

Jag har ingen aning om hur Umeå normalt brukar fira Nationaldagen, om Försvarsmakten brukar vara med eller inte. Det är förstås inte alls så att Försvarsmakten måste vara med när Nationaldagen firas, vill man inte ha den sortens pompa så behöver man givetvis inte ha det. Det är inte själva utformningen av firandet saken gäller. Problemet här är, förstås, motiveringen.

På vilket sätt skulle närvaron av Försvaret, själva garanten för alla medborgares trygghet och frihet, kunna sägas vara ett problem för nya svenskar? Vad får Umeå kommun att tro att nya svenskar inte är anhängare av trygghet inom det nya landets gränser? Om något finns det väl goda skäl att tro att människor som tvingats fly krig och elände skulle kunna tänkas vara alldeles särskilt medvetna om det oundgängligt viktiga med säkerhet – och hur mycket som faktiskt bor i orden ”värt att försvara”?

Jag skulle verkligen vilja höra en utvecklad förklaring till det här.

 

Arkiv