Självklart kom gräddfilen upp i Korseld

Den debatt som förbryllar mig allra mest av alla vårdpolitiska diskussioner vi har är den om privat vård som gräddfil. Vi hamnade där även i dagens avsnitt av Korseld, med anledning av Socialdemokraten Veronica Palms kommentar i programmet till den borgerliga vårdpolitiken.

Kollegan Katrine förde efteråt in samtalet på barnsjukvården och det privata sjukhuset Martina här i Stockholm och ställde den i sammanhanget ganska vanliga frågan om huruvida det är rätt att rika sjuka barn ska få gå före fattiga sjuka barn i kön.

Filippa Reinfeldts svar på frågeställningen gick delvis ut på att anledningen till att det över huvud taget finns ett underlag för att öppna ett sjukhus som Martina är för att barnsjukvården var eftersatt under Socialdemokraternas tid vid makten. Det är helt riktigt, köerna har varit långa länge. Men den principiella frågan står kvar och fick kanske inte riktigt sitt svar från Reinfeldt.

Det är inte så konstigt eftersom det är frågan det är fel på. Inga rika barn går före fattiga barn i ”kön” eftersom det inte finns EN kö. Hela problemformuleringen grundar sig på tanken att det är allra bäst om alla står i en enda jättelång kö.

Det är det inte.

Om det råkar finnas några barn som fötts med välbärgade föräldrar som kan tänka sig betala för privat vård trots att de betalat för den offentliga via skattesedeln så gör det inte något fattigt barn någon skada. Tvärtom. När det rika barnet kliver ur landstingets vårdkö blir den de facto kortare.

Den rättvisa som Veronica Palm argumenterar för gör kort sagt inte vårdtillgängligheten bättre för någon – varken det rika eller det fattiga barnet. Men visst. Om millimeterrättvisa är den allt överordnade principen så kan man förstås låta sjuka barn vänta lite längre. Jag vet bara inte om jag tycker det är så särskilt humant eller sympatiskt.

Mer om detta och mycket annat i dagens Korseld, som dyker upp om sisådär en kvart!

Och nej. Vi pratar verkligen ingenting om familjen Reinfeldts hushållsbestyr.