Med sådana vänner behöver Löfven inga fiender

Stefan Löfven har det inte lätt. Det beror inte på att han brottas med ett opinionsläge som beskrivs som en framgång, trots att det egentligen är ett historiskt nederlag. Det beror inte heller på han, med rätta, kritiseras för att inte lämna tydliga besked om vilka han önskar samarbeta med vid ett eventuellt regeringsskifte, eller vad för slags politik han vill driva i en rad vägvalsfrågor efter höstens val.

Nej, Löfvens största problem, om man får tro de senaste dagarnas röda och ännu lite rödare kritikstorm, är att han haft en principiell åsikt om rätt och fel i frågan om Israel/Palestina.

”Nu fler än hundra döda palestinier och över 700 missilattacker mot Israel. Hamas bär ansvar för att stoppa den dagliga raketbeskjutningen. Den upptrappade situationen efter kidnappningen av tre israeliska ungdomar måste brytas. Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig. Det är en enorm tragik att våldet eskalerar. Det är de civila som drabbas hårdast. Äntligen ett enigt FN-säkerhetsråd som uppmanar till nedtrappning och eldupphör. Dödandet, ockupationen och våldet måste få ett slut. Parterna bär ansvar för att återvända till förhandlingsbordet.” (Stefan Löfven, Facebook 12/7).

När Aftonbladets politiska kommentator Lena Mellin får frågan om kritiken mot Löfven är befogad svarar hon:

”När man uttalar sig i den här konflikten är det otroligt lätt att hamna fel. När Urban Ahlin gjorde sitt uttalande var han väldigt noga att nämna att Israels våld måste vara proportionerligt. Det är nog viktigt att man håller sig till den här typen av formalia om man inte ska ådra sig kritik som Löfven nu har gjort. /…/ Här uttalar han sig i en fråga som han förmodligen inte har lärt sig hur man ska uttrycka sig i för att inte stöta sig med någon.”

Vidare, på frågan om uttalandet kan få några konsekvenser, säger Mellin:

”Han kommer nog inte lägga ut något mer på Facebook utan att kolla noggrant med sin stab om formuleringarna är korrekta. Annars kommer det här hinna blåsa över till valrörelsen börjar. Men han har gått på en nit, det måste man säga, eftersom det uppfattas på det här viset.”

Löfven har inte gått på en nit. Tvärtom har han formulerat ett ställningstagande som visar på bägge parters ansvar – oavsett vem som började – att sluta. Uttalandet manar till eftertanke och illustrerar problematikens innersta komplexitet, samtidigt som de gravt antisemitiska reaktionerna som ventileras i sociala medier (som bland annat konstaterar att Hitler hade rätt), och även i Löfvens eget kommentarsfält, borde uppmärksammas betydligt mer och sätta igång en diskussion om det ”fina” vänsterhatet.