Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

– Det var för mycket, sade Lars Vilks häromveckan när domen föll mot Jihad Jane i USA. Tio år fick hon för mordplanerna mot konstnären, som kommenterade saken i Expressen så här.

– Den här händelsen är på något sätt överspelad för min del. Hela komplotten blev ju upptäckt och man fick fram vad man skulle få fram. Det är oskadliggjort. För mig har det varit den väsentliga delen.

Själv hade han hoppats att hon skulle få villkorligt. ”Jag har inget behov av att hämnas”, förklarade han vidare.

 

I förrgår träffade Lars Vilks kulturnätverket Rödvinshögern och pratade kontroversiell konst, provokationer, religion och om livet som dödshotad konstnär. Jag var där och noterade just den där frånvaron av hämndbegär. Man kan annars föreställa sig att en människa vars liv förändras i grunden till det sämre, vars liv numera är ständigt kantat av osäkerhet och vetskap om att det finns en prissumma på ens huvud, skulle kunna bli både bitter och hämndlysten eller utveckla rädslor och fördomar. Många människor har blivit det av betydligt mindre än så.

Men Lars Vilks verkar kunna hålla distansen väldigt väl och det är imponerande. För honom är rondellhundsprojektet först och främst ett konstprojekt. Ett lite mer svårstyrt projekt förvisso. När han talar om sitt ”pågående samtal med havet”, det vill säga Nimis är det med ett tydligt ägarskap. Projektet ska pågå till 2030, säger han. Vad som händer efter detta år ordas det inte om, men att det finns en planering är likafullt tydligt, vilket även de återkommande projektuppdateringarna på Vilks blogg påminner oss om.

 

Även rondellhundsprojektet följs upp förstås. Men här är det desto svårare att sätta egna datum, göra en egen planering. När Vilks föreläser om sitt ”projekts” förlopp – och samtidigt gör utvikningar i samtidskonsten – är det som slår en mest hur slumpartat allting är. Ni vet den där utställningen i Tällerud, då när allting började? Den föregicks faktiskt av en annan utställning där Vilks utan några som helst reaktioner hade ställt ut en Muhammedteckning.

Våren 2007 hade Vestfossens Kunstlaboratorium i Norge en utställning betitlad ”Oh My God!”. Vilks ställde där ut en teckning föreställande Muhammed tillsammans med HC Andersen, på studiebesök i Carlsbergsbryggerierna – en kommentar till striden kring Jyllandspostens karikatyrer 2006.

 

Inget hände. Ingen blev arg. Faktum är att utställningen fortfarande pågick när vi tagit oss in i sommartider och det var dags för utställning på temat ”hunden i konsten” på hembygdsgården i Tällerud. Vilket råkade bli startskottet för Lars Vilks nya liv.

Jag håller på med ett konstprojekt som har skapats av omständigheterna”, säger Vilks själv och tillägger att ”människor underskattar slump och tillfällighet”.

 

Ja, väldigt mycket av de kommentarer och analyser man läst kring Vilks genom åren har fällts i tonfall som antyder att kommentatorn i fråga ”nog vet” vad Vilks egentligen är ute efter. Som om han borde ha vetat att det som inte hände i Vestfossen givetvis skulle hända i Tällerud. Som han skulle ha möjligheten att sitta och planera alltifrån demonstrationer i Bangladesh till utspel av Mahmoud Ahmadinejad. Som om han castat sitt projekt med Jihad Jane (som för övrigt hade både ansökt om medborgarskap i Ladonien och fått positivt svar från statssekreteraren Lars Vilks innan hennes mordplaner upptäcktes), och kryddat det med al-Qaidas dödslista – allt för att få till ett hejdundrande konstprojekt. Som om ingenting av allt detta var på riktigt.

Men på riktigt är det. För två veckor sedan stod det ”Allah” på min gallerists ytterdörr, berättar Vilks. Någon hade lagt sju stenar i hans brevlåda, vilket troligen ska förstås som ett hot. Det är förstås lika på riktigt som allt annat, från mordbrand till mordplaner, kastade ägg och avbrutna föreläsningar.

 

Kanske är det det här med att kalla det projekt som gör att så många bortser ifrån allvaret och fokuserar på att klandra Vilks, tänker jag. Kanske ger ordet ”projekt” intrycket att alltihopa är kontrollerat och regisserat från början till slut? Å andra sidan vore det ju inte konst om det inte fick sin inramning.

– En viktig regel för en konstnär är att du ska krångla till det. Du ska inte göra dig förståelig. Alla konstnärer respekterar detta, säger Vilks. Om provokationer säger han att ”Konstnärens uppgift är att varhelst en konvention uppstår, att börja peta i den.

– Är samhället för korkat för att förstå det du håller på med?, frågar någon.

– Ja, säger Vilks.

 

Arkiv