Den somaliska nyhetssajten Mareeg har i helgen toppat med nyheten att ”The majority of new alleged Somali asylum seekers in Sweden are not actually from Somalia”. Reportern Adan Diini rapporterar där om ett växande somaliskt missnöje med att medborgare från grannlandet Djibouti låtsas vara somalier när de söker asyl i Sverige.
Problemet uppges vara omfattande:
”A local Somali source who refused to be named citing security concerns said that, a new wave of Djibouti started to flock to Sweden starting from 2007, this year its estimated that more than 7000 Djiboutians sought asylum in Sweden by falsely claiming that they’re from southern parts of Somalia, particularly lower and middle shabelle regions.”
Svensk migrationspolitik har i åratal alltmer influerats av den utopistiska föreställningen om papperslöshet. Kraven vid identitetskontroller har sänkts, medborgerliga rättigheter har utsträckts till envar och åsikten att staten saknar rätt att förvägra någon uppehälle har upphöjts till norm. Viljan bakom detta har antagligen varit god; man har velat hjälpa dem som på grund av krig eller förföljelse inte har kunnat skaffa sig identitetshandlingar etcetera. På senare tid har somalierna, som under decennier lidit av inbördeskrig, varit den asylsökargrupp som har stått mest i fokus för den svenska statens slappa omsorg. Men konsekvensen av det papperslösa samhället är inte att somalierna hjälps, utan att alla kan förvandlas till somalier, vilket medborgare i Djibouti uppenbarligen har listat ut.
Artikeln i Mareeg har sina brister vad gäller källhänvisningar och kanske ska man inte dra för stora växlar på de försök till statistik som där återges. Men den visar på ett allvarligt problem. De vi vill hjälpa med vår kravlöshet blir snarast offer för en ny slags rättslöshet som påminner om den i hemlandet. Somalia saknar statsmakt, men det betyder inte att folket har makten, utan snarare att den starkes lag gäller. Vem som helst som är fräck nog kan tillskansa sig den hjälp som är avsedd för nödställda. I en papperslös värld är alla somalier.
Rådande tillstånd gynnar knappast förståelse mellan folkgrupper. Tvärtom pyr misstänksamheten mellan folk. Detta framgår tydligt i artikeln i Mareeg, där en nidbild av en person från Djibouti ges stort utrymme.
”I claimed to be from Somalia. I was asked some basic questions, my name and date of birth and other relevant questions, after the initial registration they gave me an appointment for a comprehensive interview in couple of weeks, and transferred me to a refugee accommodation Centre, Life is easy here, Beer and Alcohol which is my favorite are cheap, Qat is available if you know where to look for, i can survive with out much work, in Djibouti i used to work 18 hours every day for less than 150 dollars a month, i like Sweden, its like paradise to me. Said the Djiboutian man.”
Man ska noga akta sig för att porträttera asylsökare som guldgrävare. Det är tydligt att passagen ovan är skriven i akt och mening att underblåsa somaliers fördomar om djiboutier. Kanske säger dock stycket något om vilka föreställningar om Sverige som välfärdsstat som sprids i världen.
Sverige borde istället vara känt som rättsstat, med ordning och reda även i migrationspolitiken. Det tycks också de nödställda vilja.
