X
Annons
X

Ledarbloggen

Benjamin Katzeff Silberstein

Benjamin Katzeff Silberstein

Den svenska samhällsdebatten är oftast bra på att hålla rent från åsikter som inte är rumsrena. Här anses det till exempel inte legitimt att förneka den nazityska Förintelsen. Skulle en offentlig person ens tangera den typen av resonemang skulle den åka ur rampljuset med huvudet före. Tack och lov.

Men gårdagens SVT-intervju med Jan Myrdal, i programmet ”Min sanning”, visar att samhället fortfarande är förlåtande gentemot förnekare av andra folkmord. Jan Myrdal var en av de svenskar som hyllade Kambodjas röda khmerer under 1970-talet. Många gjorde samma ställningstagande, sådan var tidsandan under 68-vågen.

Men till skillnad från de flesta andra som gjorde samma sak har Myrdal fortsatt att försvara och skönmåla det kommunistiska styre som mellan 1975 och 1979 tog livet av omkring 20 procent av Kambodjas befolkning. Människor massakrerades på löpande band av den paranoida regimen, som såg fiender överallt – och otaliga dog av svält i sviterna av den katastrofala ekonomiska planeringen.

Senast 2006 skrev han i Aftonbladet och vägrade att erkänna att något folkmord skett. Han hävdade att Kambodja hade blivit ett bättre land om Pol Pot fått fullfölja sina planer, och han refererar till Ieng Thirit – en av topparna under de röda khmererna – som en av sina ”vänner”. Och så vidare.

Inget av detta är egentligen värt särskilt mycket uppmärksamhet i sig – politiska extremister har försvarat olika regimers illdåd i alla år. Men till skillnad från andra släpps Jan Myrdal fortfarande in i samhällsdebattens finrum. Han behandlas som vilken kulturpersonlighet som helst. En stor del av gårdagens SVT-program upptogs av frågor om hans barndom och familjerelationer. Programledaren Cecilia Bodström framstod stundtals mer som terapeut än som intervjuare.

Och så dyker Myrdals syn på folkmordet upp. Det förekom ”antagligen blodiga uppgörelser”, och det ”dog en fruktansvärd massa människor” erkänner Myrdal, men vägrar att backa i frågan om antalet döda och gärningsmännen. Förnekelsen fortsätter.

Programledaren Bodström gör så gott hon kan för att ställa Myrdal mot väggen. Han konfronteras med sina gamla skriverier om Pol Pot, men Bodström har antagligen inte läst på nog kring kambodjansk nutidshistoria för att kunna punktera Myrdals historiska argument och påståenden om bristande information om folkmordet. Myrdal säger sig vilja ha ”en ordentlig undersökning om vad som hände”, för det har ”aldrig gjorts någon”.

Myrdal är antingen djupt okunnig eller en skamlös lögnare. Kambodjas nutidshistoria (inklusive USA:s brutala bombkampanj under perioden före folkmordet) har länge varit föremål för omfattande historisk forskning. Jag skulle kunna skriva en lång lista över detaljerade mastodontverk av några av världens mest framstående historiker, som kartlagt de röda khmerernas folkmord genom omfattande intervjuer och studier av dokument från tiden. (Den intresserade kan till exempel förkovra sig i Yale-universitetets forskning genom deras ”Cambodia Genocide Program”, där även de amerikanska bombningar som Myrdal menar har ignorerats finns omskrivna i stor omfattning). Men det skulle inte spela någon roll, ty personer som Myrdal tenderar inte att ändra sig då de konfronteras med fakta.

Att Myrdal har fel är dock inte det viktigaste att påpeka i sammanhanget. Det vet de flesta redan. Nej, det som förtjänar mest uppmärksamhet är istället det faktum att SVT valt att bjuda in Myrdal. Genom att låta honom vara gäst i ett program som ”Min sanning” behandlar man honom som en vanlig samhällsdebattör. Man erkänner hans åsikter som legitima och värdiga diskussion. Återigen, en person som förnekat nazismens förintelse hade aldrig behandlats med samma respekt. Som tur är.

Ändå får Myrdal plats. Att förneka historiskt välbelagda folkmord är fortfarande inte oacceptabelt i samhällsdebatten. Så länge offren levde tillräckligt långt borta och såg tillräckligt annorlunda ut från oss själva, det vill säga.

Arkiv