Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

”Årets politiska klimax”, skrev SVT:s inrikespolitiska kommentator Margit Silberstein i en kommentar inför partiledardebatten som nyss avverkats i SVT – och liverapporterats i SvD.

Blev det så? Årets klimax? Njae, förhoppningsvis har vi någon politisk höjdpunkt som smäller högre framför oss, ty det här var en ganska trevande tillställning. Stefan Löfven var stabil, men har en bit kvar till ”säker i sadeln”. Annie Lööf verkade märkbart försiktig sedan sin fadäs i Ekots Lördagsintervju häromveckan och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt visade upp en hetta som inte lär fungera särskilt lockande på andra än kärnväljarna. Gustaf Fridolin är väloljad, absolut, men som någon skrev på Twitter ”så helylle att han måste handtvättas i 30 grader och plantorkas”.

 

Men det är ändå Stefan Löfven – och hur han och Fredrik Reinfeldt duellerar varandra – som man lyssnar och tittar lite extra noga på. Reinfeldt är säker men balanserar ständigt på gränsen till arrogant. Ibland funkar det, men oftast är det bara irriterande. Löfven snubblar ibland, men känns väldigt hederlig i anslagen. Påfallande ofta får man som känslan av att det här är två partiledare som förstår varandra. Stora partier i spetsen för mer eller mindre formaliserade samarbeten med fladdriga och bångstyriga småpartier.

Tydligast blir detta när de båda låter diskussionen om vapenhandel flyga stolpe ut, helt ointresserade av att gå i clinch med varandra i en fråga som de uppenbart finner ”för viktig” för att ens vilja plocka politiska poäng i direktsänd TV. I stället åhör de lite trött sina allianskamraters moraliteter och krumbukter i ärendet, men låter själva alla kastade handskar ligga.

 

I energidiskussionen blir det smärtsamt tydligt att Stefan Löfven inget hellre vill än att skapa en hållbar blocköverskridande överenskommelse med regeringspartierna. Sällan har man väl sett ett kroppsspråk vråla så mycket ja till kärnkraft samtidigt som munnen är belagd med munkavle. På ett sätt påminner Stefan Löfven om Göran Hägglund i meningen att den senare ofta beskrivs som en klok och resonabel partiledare som är för bra för sitt spretiga parti. Samma känsla får man här. Stefan Löfven har att hantera inte bara sitt eget splittrade parti, utan också två rödgröna partners som drar åt olika håll och som mycket väl skulle kunna slå bakut om han gick sin egen väg.

På samma sätt förefaller han försöka tjäna flera herrar när han å ena sidan säger nej till att ta bort det fria skolvalet, men samtidigt försöker föreslå uppblandade skolgrupper – vilket låter svårgenomförbart utan att rucka på de fria valen… Eller när det visar sig att både MP och V vill höja skatten betydligt mer än S och Löfvens ansiktsuttryck avslöjar hur obekvämt detta är för en socialdemokrat vars retorik ligger åratal efter den mitteninriktade praktiken.

 

På många sätt illustrerar debatten och den stundtals splittrade socialdemokratiska politiken/retoriken just detta. För Löfven är den helt centrala utmaningen att utöva ledarskap inte bara över sitt parti, utan över hela sitt block. Har han inte de rödgröna i schack har han heller ingen chans på makten. För Löfven är det dags att bli hård i nyporna.

 

Arkiv

Fler bloggar