Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

”Åtminstone en borgerlig politiker torde vara nöjd. Fredrik Reinfeldt.
Decemberuppgörelsen innebär kronan på hans Alliansverk. Den institutionalisering av blockpolitiken som nu stadfästs är hans kungstanke.
Hur pass smart han tänkt kommer nu att visa sig.”

 

Så avslutas en ledare i Gefle Dagblad, betitlad Reinfeldts testamente. Och ja, det är en hel del i överenskommelsen som bär en doft av Reinfeldt, inte bara det som konstateras här om blockpolitiken. De saker som flera alliansföreträdare lyfter fram som viktiga borgerliga ”segrar” i överenskommelsen är också tankar som funnits med sedan Alliansstarten.

 

Den ena berörde jag som hastigast i min ledare nyligen, nämligen idén att överenskommelsen visar att Socialdemokratin inte längre är solen som allting kretsar kring.

Förvisso är det så, men är det verkligen något vi behöver komma överens med dem om? Vet inte alla detta redan? Både åtta år av alliansstyre och åtta veckor av kaos med S+MP är väl tillräckliga bevis på den saken. Det är inte uppenbart att det är värt att kasta bort fyra år av skarp oppositionspolitik bara för att få S nicka till påståendet att de inte längre är herre på täppan.

I så måtto är den här ”segern” passé, den vanns i själva verket 2006 och 2010. Dessutom kan överenskommelsen med fog sägas hjälpa S att återfå lite av sin forna status. Inget annat parti hade fått sina motståndares hjälp att ducka en regeringskris, men av någon anledning behandlas det som en nationell kris när S inte fixar att bilda regering.

 

Den andra ”segern” som gärna lyfts fram är att S i och med överenskommelsen har ”erkänt” att de gjorde fel när de bröt ut frågan om brytpunkten för statlig inkomstskatt tillsammans med SD 2013. Nu har S lovat att inte göra om det. Det vill säga. Ett agerande som S försvarade med näbbar och klor när de begav sig, överger de nu när de gagnar dem bättre att inta motsatt hållning. Den ångerköptheten ger jag ärligt talat inte mycket för. Nu passar det att omhulda andan i budgetlagen, men den var inte lika värd omtankar för ett år sedan. Varför ska vi tro att Löfven inte kan ändra sig en tredje gång?

Båda dessa segrar är till sin natur bakåtblickande snarare än framåtsyftande. De handlar om att få någon att i efterhand säga ”okej då, du hade rätt, jag ger mig”. Man får hoppas att Reinfeldt njuter av bekräftelsen, den riskerar att kosta en del i det framåtblickande perspektivet.

Arkiv

Fler bloggar