Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Johan Ingerö

Johan Ingerö

Igår möttes partiledarna Annie Lööf (C) och Jimmie Åkesson (SD) i SVT:s Aktuellt. Ämnet för kvällen var invandring, och utgångspunkten ett reportage från Borlänge.

Debatten var intressant främst i kraft av sin vanlighet. Det har inte varit enkelt för de etablerade partiernas företrädare att komma underfund med Åkessons argumentation, och de flesta som gått med på att möta honom i tv-debatter har åkt på stryk. Lars Leijonborg hoppades kunna upprepa sin drabbning med Dansk Folkepartis Pia Kiersgaard genom att läsa högt från en SD-pamflett. Det hela föll på att han glömt sina glasögon hemma. Därnäst försökte Mona Sahlin sänka Åkesson med argumentet ”du tycker inte att Zlatan är svensk”, och gick därefter i alla de retoriska fällor som Åkesson lade ut. Maud Olofsson gjorde om möjligt ett ännu sämre jobb. När hon hamnade bredvid Åkesson i en tv-soffa blev hon så indignerad att hon nästan började gråta. Sveriges dåvarande vice statsminister lyckades framstå som en upprörd skolflicka, trots att hon mötte ledaren för ett parti som då inte ens satt i riksdagen.

Alla dessa debatter spårade ur därför att de etablerade politikerna byggde hela sin argumentation kring gissningen att deras trovärdighet i alla sammanhang är större än Åkessons. De ansåg sig inte behöva argumentera för sitt case eftersom motståndaren enligt dem var en såpass föraktlig person. Efter att i åratal ha tackat nej till debatter mot SD ansåg de plötsligt att deras blotta närvaro räckte för att kora dem till segrare.

Det misstaget gjorde inte Lööf igår. Hon lät sig inte luras in i metadebatter om Åkessons ordval (som Sahlin när Åkesson talade om ”så kallade flyktingar”) och utgick inte heller från att tittarna automatiskt föredrar henne. I stället presenterade hon sina argument, och angrep hans. Precis som i en vanlig debatt. Visserligen kan man med fog anklaga båda partiledarna för att tricksa och finta med begrepp (det finns som bekant flera olika sorters invandring) men sådant sker ju i alla debatter. Ett drygt år efter att Sverigedemokraterna gjorde entré i riksdagen fick vi äntligen en ”vanlig” tv-debatt mellan en SD-politiker och en företrädare för ett etablerat parti.

Övertygade Lööf alla tittare? Säkert inte. Men hon skötte sig långt bättre än de andra partiledare som tagit sig an Jimmie Åkesson. Och det är detta som är Åkesson-koden: Sahlin, Leijonborg och Olofsson försökte alla vinna genom en luddig mix av etos och patos mot en man som främst använder sig av logos. Eller för att skippa grekiskan: de trodde sig kunna vinna enbart med hjälp av sina charmerande personligheter.

Men Åkesson är i detta avseenden som vilken politiker som helst. Ska man vinna över honom måste man ge honom rätt när han har rätt, slå ned på de svaga bitarna i hans argumentation och dessutom framstå som mogen och sansad medan man gör det. Se bara hur Håkan Juholts trovärdighet smulas sönder varje gång han beslås med felaktigheter. Vem i Alliansen lägger motsvarande tid på att faktakolla Åkessons uttalanden? Ingen. Trots att Åkessons väljare är en av nycklarna till regeringsmakten.

Annie Lööf förtjänar dock en eloge för att som första svenska partiledare ha bemött Jimmie Åkesson efter förtjänst.

Arkiv